Adjöss med julefriden

Min lilla kattflicka lärde sig att klättra i träd i somras. Och döm om hennes lyckliga förvåning när vi, hennes tvåbenta familjemedlemmar, häromdagen ställt ett nästan livslevande träd hemma i vardagsrummet! Hon som i vinter dragit sig för att gå ut i kylan och hellre suttit i fönstret och kastat långa längtansfulla blickar ut i trädgården. Och så hade vi nu haft vänligheten att ordna lite trädgård åt henne inomhus i stället. Undra på att hon var glad.
Julgranen hann inte mer än komma upp ur sin kartong förrän två katter smög omkring under den, sniffade och undrade. Pappa Katt, en numera lugn och värdig herre nöjde sig med att parkera sig på julgransmattan under granen och insupa julatmosfären. Och till en början gjorde kattflickan likadant.
När inga våghalsiga klätterförsök genast gjordes andades jag ut och tänkte att hon kanske glömt sommarens trädakrobatik, och jag tog mig för att sätta i belysningen, glittergirlangerna och de glimmande julgransprydnaderna. Sedan satt jag en stund i skenet från min nyklädda gran och i likhet med katterna njöt av julfriden.
Det var sedan jag släckt och lämnat rummet som jag hörde ett försiktigt tisslande och prasslande från granen när den plötsligt fick en oväntat stor pälsklädd dekoration att härbärgera. Och det tinglade och tanglade om alla julgransprydnader när hela trädet sattes i gungning av lillkattens roade klättring, allt högre.
Adjöss med den julfriden alltså! Och det skulle inte förvåna mig om klätterlusten också griper Pappa Katt om julnatten blir alltför stilla.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 december 2010

Verkligheten blev den stora hajpen

Märkte ni att världen gick under nyligen? Och att det kom en ny i stället?
För många låter det nog som rappakalja. Men jag lovar att en population större än hela Sveriges befolkning vet precis vad jag pratar om.
Jag har varken blivit galen eller börjat tro på utomjordningar. Fast nog kan de låta som något slags utomjordingar när man hör dem prata med varandra:
− Ska du med och tanka en HC?
− Nej, fråga någon i guilden, jag ska köra PVP.
− Jaha, jag blir alltid crittad i PVP. PVE är mycket roligare. Jag har nyss skaffat 7,5 K GS så min DPS är skyhög.
Och det är inte utan att man själv känner sig som en utomjording när man råkar höra den sortens samtal och inte begriper ett skvatt.
Men det handlar om World of Warcraft, ett gigantiskt dataspel som spelas över nätet i realtid med spelare från hela världen, uppdelade i olika serversystem. En gigantisk låtsasvärld på internet om man så vill, där det handlar om att skapa sig olika karaktärer som sedan får anta olika utmaningar, ofta tillsammans med andra karaktärer bakom vilka det sitter andra personer i andra länder och spelar.
World of Warcrafts medlemsantal lär i oktober i år ha spräckt tolvmiljonersgränsen. Och jag läste någonstans att medlemmarna sedan starten tillbringat sammanlagt 5,93 miljoner år med att spela.
Visst är det en aning skrämmande. Men om jag jämför min föräldrageneration som tillbringar alltför mycket tid framför tv:n, med mina barns generation, som hänger alltför mycket vid datorn, så är ändå ungdomarnas aktiviteter mer hjärnstimulerande och utvecklande än det passiva tv-konsumerandet. Det får man inte glömma.
När jag för något decennium sedan pluggade en utbildning i informationsdesign var det en föreläsare som gav oss elever en inblick i det som då spåddes bli det nya glödheta forum där vi alla skulle leva framöver. I stället för att gneta omkring i våra triviala liv i den vardagliga verkligheten skulle vi skaffa oss en fulländad avatar med drömutseende i Second Life. Där skulle vi bygga våra perfekta hus i välordnade låtsasstäder, och vi skulle möblera dem med virtuella möbler från det virtuella Ikea. Och i framtiden, spådde man, skulle våra avatarer i sin låtsasvärld även kunna köpa riktiga möbler för riktiga pengar till våra skamfilade verklighetshus.
Och visst finns Second Life i dag också. De lär till och med ha elva miljoner medlemmar. Men ändå känns det som om den där hajpen aldrig riktigt blev.
För i stället för ett forum med perfekta avatarer, så föredrar en halv miljard jordevarelser att hänga på ”Fejan” – Facebook, där vi får vara våra alldeles egna triviala och icke perfekta vardagsjag och till och med har våra alldeles egna vanliga namn. Det var det som blev den stora hajpen i stället.
Trots all den rosenskimrande verklighetsflykt vi har ett övermått av tillgång till – så är det verkligheten som vinner. Finns det inte något trösterikt i det?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 21 december 2010

Jag litar inte på tryckkokare

När jag var liten var jag rädd för tryckkokaren. Den hade ett så otrevligt sätt att fräsa till åt mig utan förvarning och särskilt ofta tyckte jag den gjorde det när just jag var i närheten. Jag tyckte den var lömsk och oberäknelig. Och så visste jag att den kunde vara farlig, för att ångan var så het.
Men den var ju så praktisk, som kunde koka potatis på nolltid, fick jag veta. Och de andra i min familj hade nästan lite roligt åt mig när jag höll för öronen för att slippa överraskas av det där otäcka fräsljudet. Min storebror retade mig förstås på storebröders typiska vis och jag blev förstås förnärmad på sedvanligt lillasystersvis.
Jag minns också att jag brukade argumentera att tryckkokare var onödiga och borde förbjudas.
Min aversion mot tryckkokare har suttit i sedan dess, och över min tröskel har det följaktligen heller aldrig kommit någon.
Och nu tänker jag att den där idén med att förbjuda dem kanske inte hade varit så tokig trots allt. För nu läser jag om att självmordsbombaren i Stockholm använt just tryckkokare när han snickrade sina hemgjorda bomber.
Och på något sätt är jag inte förvånad. Det är som ett slags upprättelse. Var det inte det jag någonstans instinktivt visste - att tryckkokare inte är att lita på.

Fakta: Tryckkokare
är ett lufttätt slutet kärl som ger kortare koktider för till exempel matvaror eftersom kokningen sker vid högre tryck och temperatur än normalt. Kärlet har en ventil som bestämmer trycket och maxtemperaturen. Den har också en säkerhetsanordning om ventilen blir tilltäppt. Tryckkokarens fader är den franske fysikern Denis Papin.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december

Att leva sin vanlighet på ett ovanligt sätt

Häromkvällen stod jag utanför mitt hus med min dragspelslåda och väntade på skjuts till en spelning. Då upptäckte jag att någon i ett hus en bit bort stod och tokglodde på mig genom fönstret, en lång stund, utan att ens försöka vara diskret.
Det fascinerar mig att det finns folk som orkar hålla reda på andras förehavanden på det där ohöljda sättet. När det nu finns så mycket annat intressant man kan ägna sitt liv och sin tid åt.
Och jag tänker ibland på hur kändisar har det, som måste utstå sånt där hela tiden, fast förstås långt mycket värre. Och jag har svårt att förstå tjusningen med kändisskap och varför så många går omkring och trånar efter att uppnå den sortens status.
Det är klart att det finns kändisskap av olika slag. Att bli känd för att man fått Nobelpriset och faktiskt ha gjort något för att förtjäna det också – det är inget jag kan förakta. Det handlar ju förstås mer om att bli erkänd och då är det prestationen mer än personen som hamnar i fokus.
Men det här fullständigt outhärdliga jagandet efter att bli känd för kändisskapets egen skull – det förstår jag mig inte alls på. Ett jagande som gör att folk går med på att förnedras nästan hur långt som helst i fåniga tv-program som går ut på att exploatera ens lägsta drifter direkt från reptilhjärnan – rangordningsspelet i flocken, parningsspelet, utstötningen ur flocken som drabbar den som är alltför annorlunda…
Och så är det före detta-kändisarna som glatt delar med sig till den samlade skvallerpressen varje livmoderskrapning, varje relationshaveri, varje känslotillstånd efter en nära anhörigs bortgång, varje underlivsbesvär – allt för att få leva kvar ännu en tid på de gula löpsedlarna och de glättade skvallermagasinens förstasidor.
Eller det allra senaste: Att till och med sitta på torken med ett tv-team i hasorna.
Jag har aldrig förstått vad det är man vinner på sådant kändisskap. Man blir sedd – ja visst. Men det spelar tydligen ingen roll hur man tar sig ut?
Och så är det alla dessa andra baksidor jag ser. Som att inte kunna gå till en vanlig livsmedelsaffär och fylla sin varukorg utan att folk runtomkring glor nyfiket i den för att försöka utläsa något om ens privatliv och vardag. Som kollar om man väljer belugakaviar eller ekologiska grönsaker. Som snokar om man väljer blommigt dasspapper, kondomer av den tunnaste sorten, eller dambindor av den tjockaste. Och tänk att aldrig veta när man går på apoteket för att hämta ut ett recept om ens diagnos ska hamna på en löpsedel innan veckan är slut. Eller att inte veta om ens kompisar finns där bara för att man är känd, eller för att de faktiskt helt ärligt gillar en. Och tänk att vara uppburen och falla i ett land som Sverige där avundsjukan grasserar. Och veta att ju högre fallhöjden är, desto större blir skadeglädjen man får utstå.
Nej, kändisskap utövar verkligen ingen lockelse på mig. Däremot läste jag någonstans för ett tag sedan något som satte sig i mig. Det var någonting om att leva sin vanlighet på ett ovanligt sätt.
Det tänker jag sno och göra till min grej hädanefter. Visst är det vackert på något vis?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2010