Verkligheten blev den stora hajpen

Märkte ni att världen gick under nyligen? Och att det kom en ny i stället?
För många låter det nog som rappakalja. Men jag lovar att en population större än hela Sveriges befolkning vet precis vad jag pratar om.
Jag har varken blivit galen eller börjat tro på utomjordningar. Fast nog kan de låta som något slags utomjordingar när man hör dem prata med varandra:
− Ska du med och tanka en HC?
− Nej, fråga någon i guilden, jag ska köra PVP.
− Jaha, jag blir alltid crittad i PVP. PVE är mycket roligare. Jag har nyss skaffat 7,5 K GS så min DPS är skyhög.
Och det är inte utan att man själv känner sig som en utomjording när man råkar höra den sortens samtal och inte begriper ett skvatt.
Men det handlar om World of Warcraft, ett gigantiskt dataspel som spelas över nätet i realtid med spelare från hela världen, uppdelade i olika serversystem. En gigantisk låtsasvärld på internet om man så vill, där det handlar om att skapa sig olika karaktärer som sedan får anta olika utmaningar, ofta tillsammans med andra karaktärer bakom vilka det sitter andra personer i andra länder och spelar.
World of Warcrafts medlemsantal lär i oktober i år ha spräckt tolvmiljonersgränsen. Och jag läste någonstans att medlemmarna sedan starten tillbringat sammanlagt 5,93 miljoner år med att spela.
Visst är det en aning skrämmande. Men om jag jämför min föräldrageneration som tillbringar alltför mycket tid framför tv:n, med mina barns generation, som hänger alltför mycket vid datorn, så är ändå ungdomarnas aktiviteter mer hjärnstimulerande och utvecklande än det passiva tv-konsumerandet. Det får man inte glömma.
När jag för något decennium sedan pluggade en utbildning i informationsdesign var det en föreläsare som gav oss elever en inblick i det som då spåddes bli det nya glödheta forum där vi alla skulle leva framöver. I stället för att gneta omkring i våra triviala liv i den vardagliga verkligheten skulle vi skaffa oss en fulländad avatar med drömutseende i Second Life. Där skulle vi bygga våra perfekta hus i välordnade låtsasstäder, och vi skulle möblera dem med virtuella möbler från det virtuella Ikea. Och i framtiden, spådde man, skulle våra avatarer i sin låtsasvärld även kunna köpa riktiga möbler för riktiga pengar till våra skamfilade verklighetshus.
Och visst finns Second Life i dag också. De lär till och med ha elva miljoner medlemmar. Men ändå känns det som om den där hajpen aldrig riktigt blev.
För i stället för ett forum med perfekta avatarer, så föredrar en halv miljard jordevarelser att hänga på ”Fejan” – Facebook, där vi får vara våra alldeles egna triviala och icke perfekta vardagsjag och till och med har våra alldeles egna vanliga namn. Det var det som blev den stora hajpen i stället.
Trots all den rosenskimrande verklighetsflykt vi har ett övermått av tillgång till – så är det verkligheten som vinner. Finns det inte något trösterikt i det?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 21 december 2010