När jag var liten var jag rädd för tryckkokaren. Den hade ett så otrevligt sätt att fräsa till åt mig utan förvarning och särskilt ofta tyckte jag den gjorde det när just jag var i närheten. Jag tyckte den var lömsk och oberäknelig. Och så visste jag att den kunde vara farlig, för att ångan var så het.
Men den var ju så praktisk, som kunde koka potatis på nolltid, fick jag veta. Och de andra i min familj hade nästan lite roligt åt mig när jag höll för öronen för att slippa överraskas av det där otäcka fräsljudet. Min storebror retade mig förstås på storebröders typiska vis och jag blev förstås förnärmad på sedvanligt lillasystersvis.
Jag minns också att jag brukade argumentera att tryckkokare var onödiga och borde förbjudas.
Min aversion mot tryckkokare har suttit i sedan dess, och över min tröskel har det följaktligen heller aldrig kommit någon.
Och nu tänker jag att den där idén med att förbjuda dem kanske inte hade varit så tokig trots allt. För nu läser jag om att självmordsbombaren i Stockholm använt just tryckkokare när han snickrade sina hemgjorda bomber.
Och på något sätt är jag inte förvånad. Det är som ett slags upprättelse. Var det inte det jag någonstans instinktivt visste - att tryckkokare inte är att lita på.
Fakta: Tryckkokare
är ett lufttätt slutet kärl som ger kortare koktider för till exempel matvaror eftersom kokningen sker vid högre tryck och temperatur än normalt. Kärlet har en ventil som bestämmer trycket och maxtemperaturen. Den har också en säkerhetsanordning om ventilen blir tilltäppt. Tryckkokarens fader är den franske fysikern Denis Papin.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar