Att leva sin vanlighet på ett ovanligt sätt

Häromkvällen stod jag utanför mitt hus med min dragspelslåda och väntade på skjuts till en spelning. Då upptäckte jag att någon i ett hus en bit bort stod och tokglodde på mig genom fönstret, en lång stund, utan att ens försöka vara diskret.
Det fascinerar mig att det finns folk som orkar hålla reda på andras förehavanden på det där ohöljda sättet. När det nu finns så mycket annat intressant man kan ägna sitt liv och sin tid åt.
Och jag tänker ibland på hur kändisar har det, som måste utstå sånt där hela tiden, fast förstås långt mycket värre. Och jag har svårt att förstå tjusningen med kändisskap och varför så många går omkring och trånar efter att uppnå den sortens status.
Det är klart att det finns kändisskap av olika slag. Att bli känd för att man fått Nobelpriset och faktiskt ha gjort något för att förtjäna det också – det är inget jag kan förakta. Det handlar ju förstås mer om att bli erkänd och då är det prestationen mer än personen som hamnar i fokus.
Men det här fullständigt outhärdliga jagandet efter att bli känd för kändisskapets egen skull – det förstår jag mig inte alls på. Ett jagande som gör att folk går med på att förnedras nästan hur långt som helst i fåniga tv-program som går ut på att exploatera ens lägsta drifter direkt från reptilhjärnan – rangordningsspelet i flocken, parningsspelet, utstötningen ur flocken som drabbar den som är alltför annorlunda…
Och så är det före detta-kändisarna som glatt delar med sig till den samlade skvallerpressen varje livmoderskrapning, varje relationshaveri, varje känslotillstånd efter en nära anhörigs bortgång, varje underlivsbesvär – allt för att få leva kvar ännu en tid på de gula löpsedlarna och de glättade skvallermagasinens förstasidor.
Eller det allra senaste: Att till och med sitta på torken med ett tv-team i hasorna.
Jag har aldrig förstått vad det är man vinner på sådant kändisskap. Man blir sedd – ja visst. Men det spelar tydligen ingen roll hur man tar sig ut?
Och så är det alla dessa andra baksidor jag ser. Som att inte kunna gå till en vanlig livsmedelsaffär och fylla sin varukorg utan att folk runtomkring glor nyfiket i den för att försöka utläsa något om ens privatliv och vardag. Som kollar om man väljer belugakaviar eller ekologiska grönsaker. Som snokar om man väljer blommigt dasspapper, kondomer av den tunnaste sorten, eller dambindor av den tjockaste. Och tänk att aldrig veta när man går på apoteket för att hämta ut ett recept om ens diagnos ska hamna på en löpsedel innan veckan är slut. Eller att inte veta om ens kompisar finns där bara för att man är känd, eller för att de faktiskt helt ärligt gillar en. Och tänk att vara uppburen och falla i ett land som Sverige där avundsjukan grasserar. Och veta att ju högre fallhöjden är, desto större blir skadeglädjen man får utstå.
Nej, kändisskap utövar verkligen ingen lockelse på mig. Däremot läste jag någonstans för ett tag sedan något som satte sig i mig. Det var någonting om att leva sin vanlighet på ett ovanligt sätt.
Det tänker jag sno och göra till min grej hädanefter. Visst är det vackert på något vis?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2010