Förnöjsamheten i att sluta fred med sig själv

Det var ett av de där tillfällena när jag inför en utekväll på krogen våndades framför spegeln. Bytte kläder fem gånger och ändå inte visste vad jag skulle ha på mig. Drog i mitt trassliga hår och försökte få det att anta något slags festfrisyr. Och grävde i sminkväskan som om jag där skulle kunna hitta något magiskt mirakelmedel som kunde ge mig det där utseendet som inte gjorde mig missmodig.
Jag vet inte hur många gånger jag varit igenom den där proceduren. Men den här gången hände plötsligt någonting. Jag stannade upp och frågade ansiktet i spegeln vad farao det var jag höll på med egentligen. Jag skulle när som helst fylla 40 men där stod jag och hade fortfarande inte lyckats bli vän med mig själv. Och jag bestämde mig på fläcken för att det fick vara nog. Att det var dags att acceptera att jag aldrig blir någon Angelina Jolie, men att det får lov att gå ändå.
Och ur det där tidigare missmodet hamnade jag på något oförklarligt sätt över i en helt annan tanke: I den härliga brokiga mångfald som är den samlade mänskligheten så kanske jag, just jag, med mitt sätt att se ut och klä mig, faktiskt representerar någonting alldeles unikt. Precis som alla andra, på sina egna unika sätt.
En sådan enkel tanke, och egentligen självklar. Men jag lyckades få den där tanken att slå rot, och den krogkväll som sedan följde minns jag som en av de roligaste jag haft. Jag gick omkring med den sortens förnöjsamhet som jag tror bara kan komma ur detta att till sist sluta fred med sig själv och låta kampen upphöra. Och jag log då och då i hemligt samförstånd mot mitt festglada ansikte i spegeln på krogtoaletten. Log mot andra som i den brokiga mångfalden också representerade något helt unikt. Och det var en så vacker tanke på något sätt.
Efteråt retade det mig förstås att jag inte kommit på den där tanken för länge sedan. Att jag redan hunnit slösa bort så många timmar och minuter i missmod framför speglar, helt i onödan. Och jag önskar att jag kunde säga att den där kvällen botade mig för gott, men så enkelt är förstås aldrig livet.
Jag försöker i alla fall då och då att ge mig själv en uppmuntrande påminnelse om den där kvällen.
En annan lika uppmuntrande påminnelse om det där med skönhetsideal fick jag i våras under min stipendievistelse i Grekland. Jag vet inte hur många statyer av kärleksgudinnan Afrodite jag betraktade och kunde konstatera att inte ens hon lever upp till några skönhetsideal. Inte från vår tid i alla fall. Självaste kärleksgudinnan var inte bara kurvig, utan rentav rundnätt. Ärligt talat var hon närapå småfet, men rundnätt låter bättre.
Och om det duger för en kärleksgudinna, så kan det väl för helskotta duga åt mig också, bestämde jag mig för.
Rundnätt som en kärleksgudinna. Och helt unik.
Unik precis som alla andra. Ja, det får faktiskt duga så.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 november 2010