Livets oväntade möten är de bästa

Under mina singelperioder har det hänt att jag har gjort försiktiga expeditioner ut i den okända dejtingdjungeln på nätet. Det är ju sånt som singlar förväntas göra i dag utan att skämmas för sig. Men så långt som till att dejta någon i det verkliga livet har de där sajterna aldrig fört mig. Och om jag var skeptisk innan har mina dylika utflykter i cyberspace snarast gjort saken än värre.

Själva grundidén med de där sajterna är att man redan från början ska detaljdefiniera exakt vad det är man söker. Som en målsökande missil ska man gå rakt på den måltavla man i förväg siktat in som Den Enda Rätta. Och när man väl sitter där vid första dejten, så är det ofrånkomligen med en inre checklista som man i hemlighet prickar av punkt för punkt, som om det gällde en affärsuppgörelse, och räknar ner kolumnerna tills det bara finns en fråga kvar. Behålla eller förkasta?

Det spelar ingen roll att just den där människan kanske är den perfekta polaren att göra fotoutflykter med under tidiga dimmiga söndagsmorgnar, eller den ultimata utmanaren på schack, eller den rätta reskamraten att ta med på storstadsodysséer, eller rentav den enda i bekantskapskretsen som uppskattar bebopjazz eller det ryska köket. Söker man bara efter Den Enda Rätta kan allt annat bara vara fel. Och det känns så sorgligt endimensionellt, när man i stället skulle kunna låta olika människor bejaka ens olika sidor och intressen.

Jag tror också att livet är så mycket klokare än vi själva ibland. Därför vill jag lämna det manöverutrymme nog att överraska mig ibland. Låta det flyta sin egen väg i stället för att alltid betvinga det att ta min.

De möten som betytt allra mest i min egen historia är dessutom just de som livet bjudit mig på när jag minst anat det. När jag inte haft en chans att bygga upp några förväntningar att grusa, när jag inte hunnit göra den där inre checklistan över önskvärda egenskaper att i tanken bocka av medan jag nagelfar min samtalspartner – när jag i stället kunnat föra ett levande samtal, närvarande i ögonblicket.

Som den där gången när jag förde det bråddjupaste själsnära samtal om livet med en medresenär på ett nattåg i England, en människa jag sedan aldrig mötte igen, eller den där hetsiga politiska debatten vid ett köksbord på fest en gång, då jag plötsligt fann den perfekta antagonisten att stångas mot som gav liv och skärpa åt argumenten, eller den där själsfränden jag mötte i något slags ömsesidigt igenkännande på en fest i en främmande stad långt borta, ett möte som blev en alldeles fulländad natt som sedan aldrig kunde återskapas. Eller det där alldeles slumpartade mötet på en vanlig vardagsgata en dag vid lunchtid, som kunde ha blivit alldeles livsavgörande.

Alla dessa möten som varit så härliga, närande, oförglömliga och ibland rentav magiska. Det är sådana möten jag aldrig vill vara utan. Sådana spontana och levande möten jag betvivlar att ett dejtingforum kan ge upphov till. Sådana jag hellre vill att själva livet överraskar mig med.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 november 2010