Med åren har de blivit som gamla vänner man hälsar på med jämna mellanrum i glatt återseende. Jag har sett Harry, Ron, Hermione och de andra växa upp, och mina egna barn har blivit vuxna nästan i samma takt.
Men nu är det snart slut på bekantskapen med våra vänner. Nästa vecka kommer den första delen av den sista boken om Harry Potter på film. Det känns underligt att vi snart ska ta adjö för gott.
Min äldsta son fick den första boken om Harry Potter i julklapp av en släkting redan innan den blivit feberepidemi och farsot.
Jag högläste den för barnen på sängkanten - i början dock med viss skepsis. Någon språklig sensationsupplevelse, som Tove Janssons underbara böcker, var det ju inte precis. Men vi läste på, och en bok följdes av nästa, som följdes av en film, och en till... Och vi blev ohjälpligt fast i berättelsen alla tre.
Fjärde boken köpte vi på engelska. Vi var för otåliga för att vänta på den svenska översättningen. Jag gav mig på att försöka direktöversätta den på sängkanten - en utmaning som inte fick mig att somna, men väl barnen när jag stakade mig för mycket.
Så småningom blev det förstås för töntigt att jag läste högt överhuvudtaget. Ungdomarna ville hellre läsa själva.
Och jag tror att vi till stor del har Harry Potter och hans vänner att tacka för att läsglädjen fortfarande frodas under vårt tak.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar