Hur känner vi igen farligheten?

Vid flera tillfällen den senaste tiden ska vuxna vid skolgårdar försökt locka med sig barn in i främmande bilar. Och det där har fått mig att fundera på en grej. Nämligen vådan av att demonisera.
När man instruerar de barn man har omkring sig att inte följa med främmande för att smaka godis eller klappa djur - hur lätt är det inte då att man börjar prata om fula gubbar och elaka människor?
Vi vill ju så gärna tro att det går att se utanpå om någon är farlig för barn, elak mot djur, slår sin fru eller förtrycker ett folk. Världen vore ju så mycket enklare att orientera sig i om det vore så.
Egentligen vet vi mycket väl att det inte är så enkelt. Och ändå fortsätter vi att säga om uppdagade hustrumisshandlare och våldtäktsmän att "det hade man ju aldrig kunnat tro om honom, han som verkar så snäll". Och vi fortsätter att säga till barn att akta sig för fula och elaka farbröder, fast det faktiskt lika gärna skulle kunna vara en snäll och vacker kvinna som var farligast vid skolgården eller sandlådan.
Och visserligen har vi genom världshistorien haft ett antal tyranniska ledare med mörk mustasch - men vi leder oss själva och varandra på farligt spår om vi får för oss att de alltid kommer i det utförandet.
Om vi ständigt demoniserar bilden av elaka och farliga människor - hur lätt är det inte då att vi missar dem när de verkligen dyker upp?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 november 2010