Jag räknade just ut att det här blir fjärde gången vi har nationaldag i Sverige. Jag vet inte hur det är med er, men jag har inte kommit underfund med, eller hittat något vettigt sätt att fira den här dagen. Och det verkar vara likadant överallt.
Visst är det en fin och välvald tradition att välkomna nya svenskar på vår svenska nationaldag.
Men i någon sorts missriktad mångfaldsambition och insmickrande integrationsiver går vi så långt att vi ber om ursäkt för vår egen kultur och kliver åt sidan, och där gör vi inget undantag ens på vår nationaldag. Och jag tror det är ett misstag.
Jag är inte mycket för blågult flaggviftande eller hyllande av de mest krigiska och inavlade individerna i vår svenska regentlängd. Det där har jag aldrig förstått mig på. Men det finns en dimension mellan den mörkbruna extremnationalismen och det totala förnekandet av vår svenskhet, och där tror jag det finns någonting viktigt att hämta.
Det handlar inte om uppblåst dumstolthet, utan mer om att vara förankrad i en kulturell hemvist där man känner tillhörighet och fast mark under fötterna. Och det handlar om att åtminstone inför sig själv känna en glädje och stillsam stolthet över sitt ursprung och sin geografiska hemvist.
Jag är nämligen ganska övertygad om att den som står trygg i sin egen mylla är mindre rädd för det som är främmande. Medan det för den som saknar fotfäste i sin eget sammanhang kan uppleva en mötande kultur som inkräktande eller till och med hotande.
Det är inte genom att förneka eller förringa sin egen kultur som man värnar mångkultur och intregration. Jag tror till och med att ett undertryckande av den ”sunda nationalismen”, om uttrycket tillåts, snarast underblåser de extremnationalistiska och odemokratiska strömningarna.
I vårt södra grannland Tyskland har det varit i princip politiskt omöjligt att uttrycka någon form av nationalism sedan andra världskriget. Och titta var i Europa som de nynazistiska strömningarna är starkast. Är det bara en tillfällighet? Jag tror inte det.
En gång i tiden hade vi en svensk kultur som var starkt förankrad. Allmogekulturen med folkmusik och knätofsar var svensk och djup. Men när industrialismen kom och vi ville bejaka den moderna utvecklingen kastade vi bort och töntifierade bondekulturen. Och vad kom i stället för den? Ja, i mångt och mycket gjorde vi oss kulturlösa
Eller visst... vi anammade cocacolakulturen i stället för det vi hade innan. Det är väl också en kultur, men en som saknar djup och särart. Och den har en flyktighet som gör att den knappast kan upplevas som en trygg identifikationsbas.
Vad jag tror är att vi svenskar som folk behöver hitta, eller uppfinna de kulturella särdrag som gör det möjligt att känna stolthet och förankring, i vår kultur och i vår historia. En sund kulturell ryggrad är inte ett hot mot integration och mångkultur – det är den bästa grogrunden för det.
Så kanske att jag firar nationaldag den här gången. Inte med flaggviftande på stan. Men med en stunds stillsam stolthet över det sammanhang som råkar vara mitt i den här världen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 juni 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
