Det går inte att glömma

Den här veckan uppmärksammades Förintelsens minnesdag över hela världen – 65 år efter befrielsen av Auschwitz.
Här hos oss känns det kanske en smula avlägset. Men man behöver inte åka långt för att det fortfarande ska kännas skrämmande nära.

För några år sedan gjorde jag en resa till Warszawa. Besökte synagogan som nazisterna hade mage att använda som stall åt sina hästar. Gick igenom en del av ghettot där skotthålen fortfarande syntes i väggarna efter judarnas uppror, som nazisterna skoningslöst slog ner. Och jag stod i den höga murens skugga och skrapade med naglarna i det förhatliga tegel som hållit så många människor instängda och berövade sin rättmätiga frihet.
Jag besökte också monumentet vid Umschlagsplatz och läste namnen på alla som just på den platsen tvingades ombord på dödstågen till Auschwitz.
Då går det inte att glömma.

Men det är farligt om vi lurar oss att tro att det här är avlägset, förflutet och passerat. Att vi är alltför kloka för att låta det ske igen. Och att vi därför inte behöver vara vaksamma på de tecken i vår tid – här och nu, mitt ibland oss – som pekar åt precis samma håll.



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 januari 2010

Jag skäms över min alkoholkonsumtion

Jag har ett litet bekymmer: Jag skäms över min alkoholkonsumtion. Problemet är nämligen att jag dricker för lite.
Det beror inte på något särskilt, inte på någon princip eller religiös övertygelse. Det har bara blivit så.
Egentligen har jag nog alltid känt ett slags ovilja mot alkohol. En ovilja som jag förut bekämpade för att slippa vara en avvikande tråkmåns, men som jag nu alltmer börjar bejaka i stället.
Och faktiskt - om manliga gorillavrål i grupp, eller gällt gapande kvinnoskrik på krogen är att betrakta som ett signum på roliga partytyper - då bär jag nog kanske hellre tråkstämpel trots allt.

En bidragande orsak till min hållning är förstås att jag har två grabbar som båda är myndiga och i den ålder då alkohol brukar vara som mest attraktivt. Och jag tror inte på att som förälder försöka hävda att alkohol är överskattat, om man inte själv agerar som om man också tyckte det.
I övrigt försöker jag inte omvända någon. Folk får göra som de vill. Och visst kan jag tycka om en kall öl till kvällsmaten efter en sommardag av hårt kroppsarbete vid sommarstället - eller ett glas rött till en mör köttbit. Men alkohol utövar ändå inte den där riktiga lockelsen på mig. Och det finns så mycket annat jag hellre lägger pengarna på.
Att släppa loss och ha kul kan jag göra ändå – jag tycker till och med det blir bättre när man inte lägger alkoholsordin på sinnena. Och ska jag släppa kontrollen så föredrar jag att själv kunna bestämma när jag ska återta den igen – i stället för att vänta på att alkoholen ska behaga lämna mig makten över min kropp tillbaka.

Jag hade själv en barndom som var lyckligt förskonad från alkohol i den närmaste omgivningen. Men många vänner och bekanta genom åren har kunnat berätta om vilket helvete det varit att växa upp med föräldrar som haft svårt att hantera starkvaror. Och ju fler sådana historier jag hör, desto svårare har jag för att hälla något dylikt i mitt eget glas.

Men visst ser folk snett på en om man inte dricker. Min äldsta son uttryckte det där så bra nyligen. Han sa: "Jag gillar egentligen cocacola mer än öl - men om jag går med en öl i handen när jag är på fest, så slipper jag få så många frågor.”
Och det är ju precis så det är. Den som väljer att hälla i sig rusdrycker som dödar hjärnceller, slår ut främre pannlobens kontrollsystem, ökar våldsbenägenheten och försämrar omdömet – den behöver aldrig förklara eller försvara sitt val.
Men den som väljer att avstå måste alltid förses med någon form av förklarande etikett: Är man muslim? Gravid? Torrlagd alkoholist? Eller Straight edge?

Jag är ingetdera. Bara inte särskilt intresserad av att dricka. Och nog är det märkligt att det är mer skambelagt att säga nej till alkohol än att säga ja?


Tidigare publicerad i Tidingen Folket den 28 januari 2010

Historiens vingslag har fladdrat även här

Det lär ska finnas ett fotografi av filosofen Jean-Paul Sartre och författaren Simone de Beauvoir där de står tillsammans med Prins Wilhelm på trappan till Stenhammars slott där de någon gång på sextiotalet gjorde ett besök hos honom.
Jag har inte själv sett den där bilden, men bara vetskapen om att den finns, att den en gång har tagits, att det där besöket faktiskt ägt rum gör mig upprymd.
Ibland är det så lätt att tänka att historiens vingslag liksom flaxat förbi vår lilla plats på jorden, och att inga av de stora händelserna eller personerna i världshistorien varit här, eller gjort något avtryck.
Men någon gång under den tid då deras tankar och idéer debatterades som ivrigast ute i världen, så var alltså Sartre och Beauvoir på besök i lilla Flen.
Och jag blir nyfiken och vill veta: Klev de av tåget här vid vår lilla järnvägsstation? Promenerade i ekbackarna ute vid slottet? Satt på verandan utanför slottet i kvällningen och såg tågen tuffa förbi på järnvägen nedanför medan de samtalade om litteratur och filosofi med sin kungliga värd?
Och när de återvände till Paris - kanske satt de då på något av favoritcaféerna vid Montparnasse och talade med andra vänner som räknades in bland den tidens storheter, och berättade om sin nyligen företagna "voyage à Flen en Suede", och om hur "merveilleux" det var på denna lilla plats i det nordliga landet. Vem vet?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 22 januari 2010

Adjöss till julen

Då var det adjöss med julen igen då. Klä av granen – det som katterna inte redan gjort – och stuva undan pynt och tomtegubbar. Flytta om i fönstren där det gapar så tomt efter att ljusstakarna tagits bort.
Men det är något som fattas.

När barnen var små gjorde vi julens avslutning till en fest, med godsaker och bus och skoj. Pepparkakshuset skulle rivas, och det gick inte att ta undan granen innan man gjort en ordentlig fiskdamm med spännande prassliga påsar...
Det där med små grodorna, skära havre och räven raskar – det har mina barn aldrig varit mycket för. Nog gjorde jag några tappra försök att entusiasmera dem för dylika aktiviteter, i alla fall när de var riktigt små. Men det gjorde aldrig någon succé, vilket jag själv i ärlighetens namn varit mest lättad över.
Och numera är det förstås också uteslutet att festa på pepparkakshus eller fiskdammspåsar.

Men ändå – jag skulle vilja ha ett slags avskedsfest till julen. Så att man en sista gång fick riktigt värma sig i det omslutande röda, det glimmande vackra och stämningsfullt ljusa. Samla ihop den här julens alla minnen och i tanken knyta ett fint band omkring dem. Lyssna, bara en gång till, på de där speciella sångerna som får det att bli jul i kroppen också.

Ta ett riktigt adjö – som ett avstamp in i det som kommer sedan.
Vinterväntan. Fastlagsfest. Innan det sedan är påskpyntets tur…


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 15 januari 2010

Ett sorgligt sätt att behandla en musikskatt

Jag har fått en ny passion. En hastigt uppblossad, som får mig att glömma tid och rum och därmed håller mig vaken alltför sent om kvällarna.
Min passion har ett namn också: Spotify.

För de flesta är det väl ingen nyhet längre, men jag har aldrig varit särskilt angelägen om att vara först med det sista, och inte heller så den här gången.
Med Spotify har jag gjort återtåg genom mina olika musikaliska infall och utflykter genom åren. Från barndomens ABBA-vurm, vidare genom min hårdrocksperiod på lågstadiet, min rockabillyperiod på mellanstadiet, som varade tills punken erövrade mig i början av högstadiet. Och jag har letat upp jazzfavoriter, operaklassiker och folkmusik från olika världar. Tillsammans med Spotify har jag hälsat på mina husgudar – Regina Spektor, Emelie Autumn, Björk och några till - och gjort återbesök i kära gamla genrer jag nästan glömt: Depprock, triphop, drum’n’bass och belgisk punk på franska med inslag av karusellmusik. Och jag har letat upp alla de där låtarna som under en viss period av livet gjorde mig lycklig på det där sättet som bara riktigt bra musik kan.

Det är bara en sak… Sedan min nya passion bröt ut har jag inte förmått mig att lyssna på en enda av alla de där låtarna till slut. Det där lugnet, njutningen som bra musik brukade ge, den där känslan framemot andra refrängen av favoritlåten när man inte ville att låten skulle ta slut så fort – den finns inte mer. Och än mindre tanken att lyssna på samma låt två gånger efter varandra.
Varför skulle man - när det finns tusen och åter tusen låtskatter kvar att upptäcka. Och när man för varje avlyssnad låt, varje återupptäckt favoritband genast ger en ny association, och en impuls att leta vidare, ständigt vidare…

Att nya teknikaliteter öppnar nya fantastiska möjligheter är allom bekant – men varför pratar ingen om baksidorna?
Den sorgliga konsekvensen av min nya vurm är att musiken för mig håller på att förlora sitt värde som upplevelse.

Minns ni känslan att komma hem med en nyinhandlad skiva? Att för första gången sätta in den i cd-spelaren, lyssna koncentrerat medan man fördjupar sig i bilderna och texterna i konvolutet. Och att lyssna på låtarna, i just den ordning som låtskrivaren velat, och att få den där helhetsupplevelsen som alltid är något mer utöver summan av dess delar.
Musik i ett ständigt strömmande flöde ger ingen plats för vila, inga pauser, ingen tystnad där musiken får klinga ut, sjunka in, landa och få en betydelse. Bli mottagen. Tolkad. Upplevd.

Visst är det väl ändå ett sorgligt sätt att behandla en hel världs musikskatt?



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 januari 2010

Hej mitt vinterland

Hej mitt vinterland… trala lala…

Visst finns något trösterikt i det här vädret - trots att det är kallt och bistert? Själv trodde jag inte längre att det här var möjligt på våra breddgrader. Att klimatförändringarna gått så långt att vita vintrar var ett minne blott.

Innan snön och kylan kom hade jag vårblommor i min pyttelilla trädgård som redan lockats upp ur jorden och sträckte sina gröna hårda bladknutar mot höstsolen – som om tiden alldeles gått ur led. Det gjorde mig riktigt rädd.
Nu när det pratas om glaciärsmältning, tundraupptining, brist på isflak med isbjörnsdöd som följd – vad kan då vara mera förtröstansfullt än en riktig vargavinter, som den här?

Och så är det allt det där man nästan glömt under många och snölösa vintrar. Som hur vackert det är när finkornig nysnö faller från träden och glittrar som stjärndamm i vintersolen. Som hur det låter under skorna när det riktigt gnisslar om kylan, hur det känns i lungorna när det är så kallt att det blir svårt att andas. Eller hur det är att komma inomhus och tina upp efter en timslång utflykt i ett isande kritvitt sagoland.

Man bara måste tycka om det!


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 8 januari 2010