Skrämmande att unga mår så dåligt

En av mina tonårsgrabbar kom till mig nyligen och frågade: ”Mamma, vad säger man till en tjej som har jättedåligt självförtroende och inte tycker hon är värd någonting?”

Jag funderade länge och försökte med det ena förslaget efter det andra. Men min son suckade bara och sa: ”Jag har redan sagt allt det där. Men det hjälper inte.”

Där stod jag med all min moderserfarenhet, kärlek och omtanke, men kunde ändå inte vara till någon vidare hjälp. Det frustrerade mig. Och jag har burit med mig den där frågan i pannrynkad eftertanke alltsedan dess, utan att egentligen bli klokare.

Ändå har jag ju själv mångårig erfarenhet av vad det innebär att kämpa mot dåligt självförtroende och mindervärdeskänslor. Och på senare år har jag upplevt hur de där känslorna förlorat sitt grepp om mig, och lämnat plats för något nytt; ett slags ryggradstillit och en självacceptans jag inte haft förut. Men efteråt vet jag egentligen inte hur jag bar mig åt för att hamna där jag är. Än mindre vet jag hur jag skulle kunna få någon annan att följa samma väg.

Det skrämmer mig oerhört att det är så många unga människor där ute som mår skit. Både killar och tjejer. Men jag tror att de unga tjejernas situation många gånger är en tystare tragedi som lättare förbises.

Jag råkade en gång via något särskilt sökord ramla in på en sida där unga skrev om sina problem. Och det väckte mig verkligen ur min villfarelse om det barnvänliga landet Sverige.
Så mycket ensamhet, och så stor avsaknad av stöd och närvaro av vuxna.

Sånt får mig att vilja stanna världen och skrika rakt ut. Vi har kreerat en värld som innebär en katastrof för unga människor, ett livsklimat som får unga att skada sig själva med rakblad, självsvält och tabletter. Tala om klimatkatastrof!

Och jag vet inte vilka insatser som behövs för att vända det scenariot, men någonting måste vi göra.
Att se dem, var och en av dem, möta dem just där de befinner sig. Det tror jag kan vara en liten blygsam början.

Jag vet inte hur det gick med den där tjejen sedan; om min son lyckades hitta de där orden som på något sätt nådde hela vägen fram till sist.
Som tonårsmamma får man, som bekant, inte fråga alltför mycket...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 mars 2008

Vad blev det sedan av mobbarna?

För några år sedan gjorde jag en intressant upptäckt om mina vänner: Jag insåg att nästan alla de människor jag valt att omge mig med hade det gemensamt att de varit mobbade eller utstötta under sin skoltid.
Som vuxna hade de blivit spännande, dynamiska och fascinerande människor som valt udda livsvägar och fattat modiga beslut. Jag vet inte om förklaringen ligger i att de var udda redan från början och därför blev mobbade, eller om de omvandlade sina svåra upplevelser till styrka och mod att välja sig själva.

Oavsett vilket kan mobbning förstås aldrig vara något annat är ett oacceptabelt apflocksbeteende och ovärdigt varje varelse som vill kalla sig människa.
Men jag önskar att någon hade kunnat tala om för mina vänner när de var små vilka härliga människor de skulle bli som vuxna, för att kanske göra deras skolgårdshelvete lite lättare att utstå. Och jag önskar att någon kunde få alla de utsatta på varenda skolgård att förstå att det inte är deras fel att de drabbas.

Själv har jag varit ganska förskonad från sånt där. Visst minns jag situationer då jag blivit retad i skolan, men jag upplevde det aldrig på det där iskalla skräckfyllda sättet. Troligen för att de pålitliga vännerna i mitt liv alltid varit fler än mobbarna.

Några av mina vänner har berättat om hur de i vuxen ålder stött på sina gamla plågoandar från skoltiden. Och vad hade det blivit av dessa tidigare så stöddiga och skenbart starka mobbare? Ja, inte hade de gått ut och erövrat världen efteråt precis. I de exempel jag stött på har de undantagslöst levt tråkiga, platta, halvmisslyckade och rätt patetiska liv som vuxna. Många gånger har också den där mobbningen stannat kvar som ett djupare sår i mobbaren än i den utsatta, vilket jag också tycker är rätt intressant.

Även om mina iakttagelser såklart inte kan upphöjas till vetenskap så tycker jag ändå att det är ganska talande. Och tänk om någon kunde berätta för skolgårdsmobbarna vilka losers de troligen skulle bli som vuxna. Skulle de inte förändras då?

Nej, det är väl en naiv förhoppning. Det finns ju vuxna som redan är losers och samtidigt vuxenmobbare. Ja, men de måste väl i alla fall betraktas som ännu lägre stående varelser än skolgårdsmobbare, som ju åtminstone kan skylla på ungdomligt oförstånd.

För många år sedan råkade jag faktiskt ut för en notorisk vuxenmobbare när jag extraknäckte på restaurang under min studietid. Det var en överordnad som satte i system att mobba alla nya timvikarier, men jag klarade mig ganska bra genom att jag fick så mycket stöd från alla runt omkring som såg vad hon höll på med. En kollega sa till mig: ”Vet du, jag tror hon retar sig på dig för att du är för glad! Du går här och sjunger och låter henne inte få makt över dig, och det tål hon inte!” var hennes förklaring. Och det är möjligt att hon hade rätt.
Och det vete väl gudarna - eller kanske aporna - om det inte är en tillräcklig bevekelsegrund för en mobbares beteende...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 13 mars 2008