Skrämmande att unga mår så dåligt

En av mina tonårsgrabbar kom till mig nyligen och frågade: ”Mamma, vad säger man till en tjej som har jättedåligt självförtroende och inte tycker hon är värd någonting?”

Jag funderade länge och försökte med det ena förslaget efter det andra. Men min son suckade bara och sa: ”Jag har redan sagt allt det där. Men det hjälper inte.”

Där stod jag med all min moderserfarenhet, kärlek och omtanke, men kunde ändå inte vara till någon vidare hjälp. Det frustrerade mig. Och jag har burit med mig den där frågan i pannrynkad eftertanke alltsedan dess, utan att egentligen bli klokare.

Ändå har jag ju själv mångårig erfarenhet av vad det innebär att kämpa mot dåligt självförtroende och mindervärdeskänslor. Och på senare år har jag upplevt hur de där känslorna förlorat sitt grepp om mig, och lämnat plats för något nytt; ett slags ryggradstillit och en självacceptans jag inte haft förut. Men efteråt vet jag egentligen inte hur jag bar mig åt för att hamna där jag är. Än mindre vet jag hur jag skulle kunna få någon annan att följa samma väg.

Det skrämmer mig oerhört att det är så många unga människor där ute som mår skit. Både killar och tjejer. Men jag tror att de unga tjejernas situation många gånger är en tystare tragedi som lättare förbises.

Jag råkade en gång via något särskilt sökord ramla in på en sida där unga skrev om sina problem. Och det väckte mig verkligen ur min villfarelse om det barnvänliga landet Sverige.
Så mycket ensamhet, och så stor avsaknad av stöd och närvaro av vuxna.

Sånt får mig att vilja stanna världen och skrika rakt ut. Vi har kreerat en värld som innebär en katastrof för unga människor, ett livsklimat som får unga att skada sig själva med rakblad, självsvält och tabletter. Tala om klimatkatastrof!

Och jag vet inte vilka insatser som behövs för att vända det scenariot, men någonting måste vi göra.
Att se dem, var och en av dem, möta dem just där de befinner sig. Det tror jag kan vara en liten blygsam början.

Jag vet inte hur det gick med den där tjejen sedan; om min son lyckades hitta de där orden som på något sätt nådde hela vägen fram till sist.
Som tonårsmamma får man, som bekant, inte fråga alltför mycket...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 mars 2008