Lyckan kan bo i ett nytt vardagsrumstak

Jag tillhör inte de där trendiga som verkar övertygade om att lyckan bor i ett nytt kök, eller att rätt kombination av inredningsdetaljer gör att man förtjänar en högre rang i det sociala statusspelet. Jag har heller inte särskilt mycket till övers för flåshurtiga hemmafixare eller maniska pysseltomtar som tv-tablåerna dräller av.

Men faktum är att vi just håller på och renoverar vardagsrummet i vårt relativt nyinförskaffade lilla hus.
Takets spännväv hade fått sig några törnar efter sina modiga 40 år den suttit uppe, och behövde ersättas med något annat.
Jag har visserligen hjälpt till att bygga en sommarstuga, men betraktar mig annars som ganska tafflig i träslöjdssammanhang. Men med min snickarkunniga och ingenjörsutbildade pappa som byggmästare och mina duktiga tonårsgrabbar till hantlangare gav jag mig sjutton på att vi skulle klara av att spika upp ett schysst trätak i stället för den gamla väven.
Så vi skred till verket. På varsin ranglig stege balanserade grabbarna med varsin hammare i näven. Och på en annan stege klättrade jag – utan att våga titta ner, eftersom jag är lite höjdrädd. (Ja, skratta ni, men taket hos mig sitter över tre meter från golvet, så det är så lagom mycket att skratta åt.) Min mamma tog sig an den otacksamma men oumbärliga markservicen.
Den minsta hammaren fick snart namnet ”fjollhammaren” och den fick förstås undertecknad sedan hålla tillgodo med.
Och att svordomarna riktigt haglade under de där första timmarna vi höll på är det väl ingen idé att försöka hymla bort. Men skratten duggade lika tätt. Vi slog oss på fingrarna, slog spikarna snett och fick dra ur dem och börja om, och missade spikhuvudena helt med vartannat slag. Dessutom var det tröstlöst krångligt att få de förbaskade bräderna på plats.

Men på något märkligt sätt fick vi ändå dit dem, en efter en. Jag märkte att skratten och svordomarna omärkligt övergick i en koncentrerad tystnad och ett metodiskt arbetsflöde, och jag såg hur grabbarna alltmer fick snits på hammarslagen och de andra arbetsmomenten. Lite i smyg kunde jag belåtet betrakta dem där de jobbade på, som om de aldrig gjort annat än hållit i en hammare. De som jag i vanliga fall oftast hittar framför varsin dataskärm. Det var en syn för gudar – eller åtminstone för blödiga mödrar.

Det är så fantastiskt kul varje gång man lyckas överträffa sina egna förväntningar på sig själv. Och nu har vi erövrat en liten kunskapsbit till i universum: Vi kan spika upp ett brädtak. Och såga brädorna alldeles rakt. Ja, faktiskt!
Nu återstår bara fem rader bräder innan vårt tak är färdigt. Jag går in och tittar på det flera gånger om dagen och jäser av stolthet.
Och fan tro’t, men jag måste nog ge trendtomtepysslarna och de hurtiga hemmapysslarna lite rätt ändå. Någon sorts lycka bor det i ett nytt vardagsrumstak. Åtminstone om man själv med viss möda varit med och knåpat dit det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 april 2008