Sådan matte, sådan katt

Jag har en fläckig rundnätt liten katt som delar min tillvaro och min bostad. Hon heter Saga, men är ett helt äventyr.

Jag kallar henne min katt – men jag misstänker på goda grunder att hon ser förhållandet på omvänt sätt – det är hon som har mig: En stor, lite klumpig tvåbening med dåliga nattögon, som snubblar omkring och trampar henne på svansen om det råkar vara mörkt i ett rum. En tvåbening som inte begriper kattspråk utan babblar obegripligheter - men som hon har fördragsamhet med, eftersom jag oftast har välvilja nog att skaffa fram mat när hon jamande befaller mig att göra det.

Från en katts horisont torde katter i mångt och mycket vara överlägsna människor. De är snabbare, smidigare, har mer välutvecklade sinnen och är oftast mer begåvade levnadskonstnärer. Nej, jag har full förståelse för att min katt ibland ser på mig med den där milt överseende blicken, som om hon förlät mig min underlägsenhet.

Just nu är vårt problem att hon börjar bli ohälsosamt överviktig (sådan matte, sådan katt), varför jag gör vissa ansträngningar att minska hennes (våra) matportioner. Det har fått till följd att hon jamar outtröttligt för att påminna mig om mina försummelser – som hon naturligtvis tror bara är rent okynne, i stället för medveten strategi.

Om jag lyckas stålsätta mig mot hennes ljudliga protester har hon en annan strategi. När jag går från diskbänken till matbordet kommer hon springande och girar in framför fötterna på mig, för att försöka styra mig åt matskålens håll. Eller så sätter hon sig helt enkelt på mina fötter för att jag ska bromsa in och själv komma på vad jag glömt.

Den här fyrfotafröken som jag har äran att betjäna har onekligen sina kvaliteter. Hennes goda aptit inskränker sig inte till sånt som finns i matskålen. Hon äter gladeligen även spindlar, flugor, myggor, silverfiskar och fästingar – varav de sistnämnda två är de enda djur som jag riktigt avskyr!

Men häromdagen blev hon sjuk, min pälsklädda lilla livskamrat. Hon kräktes gång på gång och fick inte ens behålla vattnet hon drack mellan varven. Hon jamade vädjande och kröp ihop i mörkret under mitt tygklädda toalettbord i sovrummet. Och fast jag gick dit och trugade med alla hennes favoriträtter såg hon bara på mig med stora sorgsna ögon och ville ingenting ha.
Det är vid sådana tillfällen man inser hela vidden av vad vänskapen med en fyrfotavän betyder.

Nu är hon frisk igen, och det finns bara några små bekymmersmoln på vår himmel. Katten verkar oroväckande förtjust i vår nya granne: En koltrast som väcker mig med den mest enastående konsert varje morgon klockan fem, och som varje kväll håller aftonsoaré med samma klara melodiösa stämma.
För att inte tala om vad hon skulle bli om hon upptäckt att vi också fått en liten pigg ekorre som granne. Men det är än så länge en väl bevarad hemlighet...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 april 2008