Mitt eget rum

Ett eget rum! Ja, nu har jag en stadig arbetsplats där det finns ett rum som jag får kalla mitt. Det finns på Folkets redaktion i Flen, och det är med barnslig förtjusning som jag nu går här och pysslar med dammtrasan. Inte alls för att det egentligen behöver städas, utan bara för glädjens skull. Glädjen över att vara på en plats där jag vill landa och stanna länge...

Jag vet mycket väl att det inte är alla förunnat att ha en sådan plats. Och att det är många som aldrig får privilegiet att syssla med just det de vill.
Så har det verkligen inte varit för mig heller alla gånger.
Jag vet hur det är att flänga mellan universitetsstudier och extraknäck, eller att inte kunna leva med längre framförhållning än ens tillfälliga projektanställning ger möjlighet till.
Jag vet hur det är att tvingas till arbetsförmedlingen med oförstående platsförmedlare som kommer med dåliga råd och konstiga krav, för att inte tala om hotelsebreven man får om man råkar missa en kallelse till någon meningslös aktivitet...
Och jag vet hur misstänkliggjord man blir om man inte till punkt och pricka stämmer in på de typmallar och statistiska kategoriseringar som samhället räknar med...
Men måste man skaffa utbildning först och barn sedan? Måste man ta universitetsexamen vid 25 om man hellre vill resa eller göra något annat? Och måste samhället straffa ut alla som av olika skäl inte lever efter den önskvärda normen?

En sak som gör mig riktigt förbaskad är att de människor som har makten över jobbfrågorna, studiemedlen, vuxenutbildningen och de arbetslösas villkor så ofta saknar verklighetsförankring. Och dessvärre verkar det inte vara någon större skillnad mellan blå och röda ministrar i just det avseendet.
Hur har de där människorna levt sina liv? Har de aldrig tvekat inför sin livsriktning, eller gjort ett olämpligt val som gjort att livet tagit en oförutsedd omväg? Sådana där snedsteg som vanliga livsvägar är fulla av. Har de aldrig ifrågasatt ett ingrott mönster och tänkt ett varv till?

Nej, det verkar inte så. När man hör deras resonemang och ser vilka beslut de fattar, så förstår man att de måste ha levt sina liv på räls, med en personlig career coach sittande på axeln! Och eftersom de själva aldrig bytt spår och sett livet från andra hållet kan de inte förstå att det finns andra perspektiv än deras eget. Om det inte var så många som drabbades av deras enkelspåriga beslut så borde man nästan tycka synd om dem.
De verkar nästan omänskliga ibland. Så där så att man måste titta lite extra när man ser dem på tv om det verkligen inte sitter en skruv i ryggen som någon är där och drar upp i smyg då och då...
Nej... nu tänker jag sluta vara arg för den här gången och återgå till att pyssla i mitt rum. Mitt eget rum!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 januari 2007