Radio för livsleda

Kan det finnas någon bättre tid än just den här? När de japanska körsbärsträden blommar och tusen fågelröster kvillrar och de ljusa månaderna slår ut sina almanacksblad, ännu tomma, men fulla av löften.

Så här års funderar jag själv som bäst på vart sommarens reseäventyr ska gå och vad andra småutflykter ska ha för mål. Och så är det väl för de flesta, även om den dystra konjunkturen kanske gör äventyren mindre vidlyftiga.

Samtidigt går en stillsamt sorgsen tanke åt alla dem som inte känner så här på våren. Tänk om man i stället tvingades para de vackraste av alla vårtecken med den mörkaste av sinnesstämningar och att plågas av den bittraste livsleda just när hoppet i stället borde vara som störst.

Borde. Kanske är det just det här som är det allra värsta. Lyckokravet, som gör jämförelsen till det egna kantstötta, futtiga och högst vardagliga livet så outhärdlig för somliga mitt ibland oss.

Jag hade en gång en idé om att göra ett radioprogram just för de livsleda. En exklusiv nattklubb i etern där utanförskapet skulle vara inträdesbiljetten. Det skulle pågå som bäst vid den tidpunkten på natten då de flesta självmord enligt statistiken äger rum. Och det skulle vara det där halmstrået som fick de livsleda att natt efter natt välja livets väg i stället för dödens ut ur helveteskvalen.

Om man skulle välja att göra en sak för sina medmänniskor så kan det inte finnas något viktigare än just det, att hjälpa till att få vågen att väga över på livets sida. Varje annat problem går att lösa sedan, på sikt och så småningom. Bara detta enda val är oåterkalleligt och för evigt för sent för den som väljer fel.

Naturligtvis skulle det inte gå att göra ett sådant radioprogram, det insåg jag redan då. Hur skulle man veta att det man sa i det där programmet inte i stället var det som fick människor att ta det där olycksaliga steget? Hur skulle man någonsin våga ta på sig ett sådant ansvar? Finns det någon som besitter så mycket kunskap om livsleda att han eller hon skulle våga? Jag tror inte det.

Och i vilken radiokanal skulle det förresten sändas? Vem skulle tycka att de ynka lyssnarsiffror det skulle generera vore tillräckliga? Ingen kanal jag vet namnet på i alla fall.

Men jag kan ändå önska att det fanns ett sätt att hitta de där förlösande orden som träffade rakt i hjärtat på varje människa som förlorat sitt hopp. De där orden som kunde få de vilsna själarna längst ute vid avgrundsranden att hitta tillbaka genom dimman och komma ut på rätt sida igen.

Om man kunde bota känslan av total ensamhet i den egna förtvivlan, om det gick att förmedla känslan av att ändå vara sedd och förstådd – skulle det inte ändå nå en bit på den vägen?

Även om livsledan och dess skäl är individuella - så olika varandra är väl ändå inte vi människor?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 30 april 2009

Eldens högtid är här

Valborgsmässoafton. Är det inte något ursprungligt och magiskt över denna eldens högtid framför andra?
Jag har en särskild fascination för eld. Den är lika vacker som farlig. Och i våreldarnas lågor få man symboliskt kasta av sig det gamla och bli ny. Finna nya sanningar, ta ut nya riktningar, väva nya drömmar om det kommande.

Valborgsfirandet har inte helt oväntat sina rötter i hednisk tid. Eldarna tändes för att skrämma bort såväl vilddjur som allsköns oknytt - och förstås häxorna - dessa starka kvinnor med makt över liv och död. Och utöver elden lär man också ha skramlat med grytlock och fört extra mycket oväsen för säkerhets skull.
I Tyskland trodde man att häxorna firade sabbat just på valborgsmässoafton och därför var extra farliga just vid den tiden.

Men det finns en förklaring till att denna hedniska högtid överlevt mer än tusen år i en kristen kultur. Det fanns ett helgon som hette Valborg och levde på 700-talet i England och Tyskland. Hon startade ett kloster, och vid hennes begravning förtäljer legenden att det ska ha runnit olja från hennes gravsten. Hon helgonförklarades den 1 maj. Därför har hon förknippats med firandet av våren.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 30 april 2009

Vad ser du? Och vad ser jag?

Ur hur många olika perspektiv kan man egentligen se på en och samma sak? Ta bara en vanlig gata till exempel.
Hur olika ser man den inte om man upplever den för första gången, jämfört med om man tillbringat hela sitt liv i dess närhet och varje kvadratmeter är förknippad med minnen?

En rörläggare som grävt upp hela gatan och sett den i genomskärning upplever den knappast på samma sätt som en konstnär som ska måla av den.
En arkitekt och en hortonom fokuserar knappast heller på samma saker vid en betraktelse av samma gatumiljö.
En rörelsehindrad som ska ta sig fram på gatan betraktar kanske dess lutning, och dess hinder i form av höga trottoarkanter, medan en tävlingscyklist kanske ser på husens höjd och hur de påverkar vindmotståndet i uppförsbacken.

En liten pojke som just upptäckt bokstävernas magi och tror att alla skyltar och bokstäver bildar just hans eget namn – vilken upplevelse får han när han går längs gatan?

Garanterat en annan upplevelse än en äldre kvinna som blivit rånad på samma gata.

Vad ser en hund i förhållande till en duva när de befinner sig på samma gata?

Vad ser jag? Och vad ser du?

Med så olika perspektiv till och med på en vanlig gata – är det så konstigt att vi människor har svårt att förstå varann ibland?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 24 april 2009

Nära och långt borta

Är det inte märkligt hur liten världen är ibland? Och hur det nära och lokala ibland får återverkningar på det som finns långt bort.
I vintras skrev jag en artikel om en Flenstjej, Karolina Andersson, som skulle åka som volontär till ett barnhem i Thailand. Och nyligen fick jag hälsningar ifrån henne från det där barnhemmet, som ligger i otillgängliga trakter bortom turiststråken någonstans djupt in i de thailändska djunglerna.
Dit hade det en dag ganska nyligen kommit besökare som hon inte kände sedan tidigare. Men de hade frågat henne: "Är det dig vi har läst om i Folket?"
Fullständigt osannolikt, men ändå alldeles sant.
Det är globaliseringen som gjort sitt intåg på allvar. Och en liten händelse i en del av världen kan i dag sätta avtryck i en helt annan. Tänk bara på vad en konkursdrabbad bank i USA sedan ledde fram till?
Spännande, och samtidigt skrämmande.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 17 april 2009

Efterrätt på livets höst

En djupt älskad människa som jag känt i hela mitt liv håller på att sakta tyna bort. Jag besökte henne i påskhelgen och fick en hjärtskärande påminnelse om hur skoningslöst åldrandet kan vara.

Hennes oroliga rop nådde oss redan i korridoren utanför hennes rum. Skör som en fågelunge fann vi henne i sin säng när vi kom in – hon som i sin krafts dagar var en duktig idrottskvinna.

Men hon kände genast igen oss, och grät av glädje över välbekanta ansikten från den tid då hennes minne ännu var intakt. Hon rabblade våra namn som ett mantra. Som om stavelserna var fyrljus som hjälpte henne att orientera sig tillbaka till sig själv.

Och snart var hon åter förvandlad till den vi så väl känner igen. Hon undrade varför i all världen hon skulle ligga i sängen när vi nu hade kommit och hälsat på. Hon ville komma upp och sitta tillsammans med oss, som hon brukar när vi kommer.

Det fick hon förstås, och den vänliga och rara personalen kom också med mat på en bricka till henne. Något gråaktigt köttliknade som hon bara petade lite i. Men så bjöds det på efterrätt också, eftersom det var påsk, och den åt hon upp helt och hållet, och tyckte den var så god, så god.

Varför kan man inte få efterrätt varje dag på livets höst? Om det nu är det som sätter fart på ens livsandar? Borde det inte vara en självklarhet, när livets sötma kanske lyser med sin frånvaro i andra avseenden, tänkte jag där jag satt intill henne.

Jag tänker i alla fall ta med mig efterrätt till henne varje gång jag kommer hädanefter. Och jag har också lovat mig själv att jag från och med min nittioårsdag aldrig ska äta något annat än bara efterrätt.

Efteråt drack vi kaffe och pratade. Under samtalets gång kom allt fler minnesglimtar tillbaka. Och hennes härliga humor som hon alltid haft var plötsligt där igen, nästan som vanligt. Förvandlingen var härlig att skåda.

Och även om många minnen var förlorade tror jag att hon ändå i vårt välbekanta småprat, i referenser till namn och platser hon en gång känt, fann ett sammanhang, en känsla av att tillhöra, även om hon inte riktigt mindes vad, och hur.

Det blev en lång härlig pratstund, innan hon till sist blev trött och bad att få lägga sig och vila igen. Och när jag tog hennes händer för att säga adjö för den här gången, så ville hon inte släppa mig, och vädjade till oss att inte gå ifrån henne. Som om vi var hennes skydd mot otryggheten i glömskans gränsland, dit hon försvann när ingen välbekant fanns hos henne. Utdriven till och med ur minnets paradis.

Är det inte en märklig parallell, att livets slut så påtagligt liknar dess början? Samma utsatthet, samma rop efter trygghet, samma lycka över ett välbekant ansikte i ett helt främmande och obegripligt universum där bilden av ens eget jag är grumlig och ogripbar.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 april 2009

Earth Hour varje vecka

Vi går mot ljuset, och det är sommartid på klockan – men hemma hos mig är det mörkt. Det började med Earth Hour, och sedan dess har jag märkt att jag bara tänder lampor om jag absolut måste. Inte av energisparariver, utan för vilsamheten som mörkret ger.
Jag hade inte alls tänkt bry mig så mycket om den där timmen i lördags kväll – jag hade planerat för en krogkväll i huvudstaden. Men så blev jag sjuk och stannade hemma i stället. Och bestämde mig, om än lite motsträvigt, för att vara med och ägna vår Moder Jord en mörk timme.
Och sedan jag själv släckt mina lampor gick jag runt i huset och såg hur ljuslågor tändes i andra hus runt omkring, och det var faktiskt riktigt rörande.
Då hade jag ändå ingen aning om att det var närmare en miljard människor runtom i världen som släckte lamporna i lördags kväll. Nästan en femtedel av jordens befolkning! Bara tanken – att så många människor överallt satt och kurade skymning för vår lilla blå hemplanets skull. Visst är det vackert?
Bara det faktum att budskapet har lyckats nå fram till så många människor är smått fantastiskt! Och då är det ändå förstås oerhört många fler som känt till kampanjen än som valt att delta. Och att nästan en miljard människor överhuvudtaget deltar i någonting alls samtidigt måste vara första gången i jordens historia. Då kan vi börja prata globalisering på riktigt, på individnivå, inte längre bara något som berör företagen.
Apropå dem ja – det hade ju förstås varit intressant om man förlagt Earth Hour till någon tid på dygnet när storindustrin går för fullt – den som nu fortfarande går överhuvudtaget, ska man kanske tillägga. Det hade varit intressant att se hur viljan till klimathänsyn hade sett ut i deras led - de som är de riktigt stora klimatskurkarna. Visst handlar det om pengar för deras del – men goodwill är väl också pengar?
Earth Hour har fått åtminstone mig att hoppas att det går att förändra världen! Eller, vi kanske till och med redan gjorde det i lördags? Vi har ju inte sett efterspelet än.
Min egen Earth Hour tillbringade jag i min krasslighet hemma i källaren vid en värmande brasa och levande ljus i två spinnande katters och en god boks trivsamma sällskap. Och det var så rogivande att jag inte nöjde mig med en timme - det blev snarare två. Att byta brasans sken mot tv-flimmer lockade helt enkelt inte.
Jag tror att Earth Hour inte bara gjorde gott för klimatet, utan faktiskt också för människors hälsa, välbefinnande och livskvalitet. Den där timmen skapade ett välbehövligt vakuum i nutidsmänniskans pressade tidsschema, en öppning mot någonting annat. En timme att tvätta sig ren från tv-skval, stressande lysrörssurr och datorflimmer.
Hos mig blir det Earth Hour varje vecka från och med nu. En timme för världen - och för själen.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 2 april