Radio för livsleda

Kan det finnas någon bättre tid än just den här? När de japanska körsbärsträden blommar och tusen fågelröster kvillrar och de ljusa månaderna slår ut sina almanacksblad, ännu tomma, men fulla av löften.

Så här års funderar jag själv som bäst på vart sommarens reseäventyr ska gå och vad andra småutflykter ska ha för mål. Och så är det väl för de flesta, även om den dystra konjunkturen kanske gör äventyren mindre vidlyftiga.

Samtidigt går en stillsamt sorgsen tanke åt alla dem som inte känner så här på våren. Tänk om man i stället tvingades para de vackraste av alla vårtecken med den mörkaste av sinnesstämningar och att plågas av den bittraste livsleda just när hoppet i stället borde vara som störst.

Borde. Kanske är det just det här som är det allra värsta. Lyckokravet, som gör jämförelsen till det egna kantstötta, futtiga och högst vardagliga livet så outhärdlig för somliga mitt ibland oss.

Jag hade en gång en idé om att göra ett radioprogram just för de livsleda. En exklusiv nattklubb i etern där utanförskapet skulle vara inträdesbiljetten. Det skulle pågå som bäst vid den tidpunkten på natten då de flesta självmord enligt statistiken äger rum. Och det skulle vara det där halmstrået som fick de livsleda att natt efter natt välja livets väg i stället för dödens ut ur helveteskvalen.

Om man skulle välja att göra en sak för sina medmänniskor så kan det inte finnas något viktigare än just det, att hjälpa till att få vågen att väga över på livets sida. Varje annat problem går att lösa sedan, på sikt och så småningom. Bara detta enda val är oåterkalleligt och för evigt för sent för den som väljer fel.

Naturligtvis skulle det inte gå att göra ett sådant radioprogram, det insåg jag redan då. Hur skulle man veta att det man sa i det där programmet inte i stället var det som fick människor att ta det där olycksaliga steget? Hur skulle man någonsin våga ta på sig ett sådant ansvar? Finns det någon som besitter så mycket kunskap om livsleda att han eller hon skulle våga? Jag tror inte det.

Och i vilken radiokanal skulle det förresten sändas? Vem skulle tycka att de ynka lyssnarsiffror det skulle generera vore tillräckliga? Ingen kanal jag vet namnet på i alla fall.

Men jag kan ändå önska att det fanns ett sätt att hitta de där förlösande orden som träffade rakt i hjärtat på varje människa som förlorat sitt hopp. De där orden som kunde få de vilsna själarna längst ute vid avgrundsranden att hitta tillbaka genom dimman och komma ut på rätt sida igen.

Om man kunde bota känslan av total ensamhet i den egna förtvivlan, om det gick att förmedla känslan av att ändå vara sedd och förstådd – skulle det inte ändå nå en bit på den vägen?

Även om livsledan och dess skäl är individuella - så olika varandra är väl ändå inte vi människor?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 30 april 2009