Efterrätt på livets höst

En djupt älskad människa som jag känt i hela mitt liv håller på att sakta tyna bort. Jag besökte henne i påskhelgen och fick en hjärtskärande påminnelse om hur skoningslöst åldrandet kan vara.

Hennes oroliga rop nådde oss redan i korridoren utanför hennes rum. Skör som en fågelunge fann vi henne i sin säng när vi kom in – hon som i sin krafts dagar var en duktig idrottskvinna.

Men hon kände genast igen oss, och grät av glädje över välbekanta ansikten från den tid då hennes minne ännu var intakt. Hon rabblade våra namn som ett mantra. Som om stavelserna var fyrljus som hjälpte henne att orientera sig tillbaka till sig själv.

Och snart var hon åter förvandlad till den vi så väl känner igen. Hon undrade varför i all världen hon skulle ligga i sängen när vi nu hade kommit och hälsat på. Hon ville komma upp och sitta tillsammans med oss, som hon brukar när vi kommer.

Det fick hon förstås, och den vänliga och rara personalen kom också med mat på en bricka till henne. Något gråaktigt köttliknade som hon bara petade lite i. Men så bjöds det på efterrätt också, eftersom det var påsk, och den åt hon upp helt och hållet, och tyckte den var så god, så god.

Varför kan man inte få efterrätt varje dag på livets höst? Om det nu är det som sätter fart på ens livsandar? Borde det inte vara en självklarhet, när livets sötma kanske lyser med sin frånvaro i andra avseenden, tänkte jag där jag satt intill henne.

Jag tänker i alla fall ta med mig efterrätt till henne varje gång jag kommer hädanefter. Och jag har också lovat mig själv att jag från och med min nittioårsdag aldrig ska äta något annat än bara efterrätt.

Efteråt drack vi kaffe och pratade. Under samtalets gång kom allt fler minnesglimtar tillbaka. Och hennes härliga humor som hon alltid haft var plötsligt där igen, nästan som vanligt. Förvandlingen var härlig att skåda.

Och även om många minnen var förlorade tror jag att hon ändå i vårt välbekanta småprat, i referenser till namn och platser hon en gång känt, fann ett sammanhang, en känsla av att tillhöra, även om hon inte riktigt mindes vad, och hur.

Det blev en lång härlig pratstund, innan hon till sist blev trött och bad att få lägga sig och vila igen. Och när jag tog hennes händer för att säga adjö för den här gången, så ville hon inte släppa mig, och vädjade till oss att inte gå ifrån henne. Som om vi var hennes skydd mot otryggheten i glömskans gränsland, dit hon försvann när ingen välbekant fanns hos henne. Utdriven till och med ur minnets paradis.

Är det inte en märklig parallell, att livets slut så påtagligt liknar dess början? Samma utsatthet, samma rop efter trygghet, samma lycka över ett välbekant ansikte i ett helt främmande och obegripligt universum där bilden av ens eget jag är grumlig och ogripbar.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 april 2009