Ålderstecken eller sundhetstecken?

Så har man då gått och blivit ett år äldre igen. Kanske har jag fått fler linjer i ansiktet också, jag vet ärligt talat inte så noga. Däremot har jag lagt märke till en del annat som jag nog får kategorisera som nya ålderstecken.
Som att jag inte längre kan sova var som helst utan att få ont i hela kroppen. Numera räcker det med en natt i sommarstugans hårda säng för att jag ska vara ledbruten i dagar efteråt. Jag som förut kunde sova praktiskt taget var som helst – på flygplatsers hårda träbänkar med resväskan som huvudkudde, i tält på bara ett tunt liggunderlag eller en bastmatta, eller ombord på tåg. Under de åren jag var ute och tågluffade fanns ett slags tåg med kupéer där de galonklädda sätena gick att dra ihop mot mitten så att de blev som en sovbrits. På sådana kunde jag sova och till och med tycka att det var bekvämt.
Det tråkiga med min kropps protester mot sådana nattliga experiment gör att jag heller inte längre söker upp den sortens äventyr där sådant ingår. Och jag som så länge sagt att jag ska återuppta det där med tågluffande när jag blir senior – jag ser en uppenbar risk att det aldrig kommer att bli verklighet. Att det blir kraven på bekvämlighet i som i stället för äventyrslustan kommer att styra mitt fortsatta resande, om jag inte passar mig.
När jag var yngre kunde jag också utan att tveka festa ända fram till morgontimmarna och obekymrad sova bort hela dagen därpå. Men nu vet jag ju på ett annat sätt än förut att livet inte kommer att vara för alltid och tycker inte att jag har några dagar kvar att bara sova bort. Egentligen vet jag ju att en riktigt bra festkväll kan fylla tiden med så mycket kvalitet att det kan vara värt att sova bort en ordinär förmiddag för den. Men den sortens logik tycks jag allt oftare glömma bort.
En annan förändring jag har märkt är att jag numera kan börja gråta åt saker jag inte gjort tidigare. Naturprogram på tv är en sådan sak. Och jag menar inte bara när det handlar om något gulligt litet djur som faller offer för ett bestialiskt rovdjur. Det kan räcka med en klok elefantblick, djurungar i levnadsglad lek, eller en apmor som biter ifrån till de andra i flocken för att skydda sin lilla telning. Kanske är det något slags vördnad som tar sig det där tårdrypande uttrycket. Eller så är det faktiskt ett ålderstecken.
Förresten är det inte det enda som får mig att gråta numera. Den senaste tiden har jag sett bilder från åldringsvården som är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. En gammal man i blöjor, vankande i en ödelagd vårdhemskorridor där dörren är låst och han inte kan kalla på hjälp. Han ensamma rop som ekar i korridoren där han kanske glömt vilket rum som är hans, och kanske vem han är och vad han alls gör där.
Då är det bristen på vördnad som får mig att gråta. Och ilska över att det får gå till så i vårt land, i vår tid. Men sådana tårar ser jag inte som något ålderstecken. Bara som ett sundhetstecken.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 april 2011

Konsten att undgå att lära sig matlagning

Jag vet inte hur man är funtad om man fortfarande inte lärt sig laga mat – trots att tv-tablåerna är nerlusade av matlagningsprogram. Det är skådespelare, artister, trädgårdsmästare och helt vanliga människor som överträffar varandra i middagsbjudningar och det är ingen måtta på det.
Men själv tillhör jag den skara – troligen försvinnande liten – som trots allt detta lyckats undgå att lära mig laga mat.
Mina barn är visserligen bussiga nog att säga att jag visst kan. Att min köttfärssås är jättegod, att min starka gryta med chilipeppar är favoriträtt och att mina pannkakor är världens godaste.
Men på något sätt känns det inte som om det räknas som matlagning.
Jag kan inte laga halstrad anklever eller ostronragu. Jag vet inte hur man bakar surdegsbröd på stenmalet mjöl och jag vet inte hur man snor ihop en svampcrostini eller får jordgubbar att förvandlas till trendigt jordgubbsskum.
Visst händer det att även jag ser på matlagningsprogram. Men bara med Nigella, och bara för att jag tycker att hon pratar så vacker engelska.
Och nog tänker jag ganska ofta att jag borde lära mig att laga åtminstone några olika trerätters att kunna bjuda på utan att skämmas. Men än har det inte blivit av. Och kanske blir det inte av heller.
För det finns en tråkig sak med mat som man aldrig kommer ifrån: Hur mycket tid och kraft och pengar man än lägger på att laga en god måltid, och hur gott den än smakar just då - så är man ju ändå lika hungrig igen bara några ynka timmar senare.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2011

Jag är ur led med tiden

”Jag trivs inte i den här tiden vi lever i.” Så sa en konstnär jag pratade med för en tid sedan. Och jag kan inte komma på något bättre sätt att uttrycka det som även jag allt oftare upplever.
Jag som gillar stillsam eftertanke lever i en tid när vi stoppas fulla med så många intryck att vi knappt får möjlighet att tänka överhuvudtaget. Jag som älskar det skrivna språket och böckernas värld lever i en tid när god litteratur är satt på undantag och det är snart sagt bara deckare som förlagen anser sig ha råd att ge ut. Och jag som älskar djup lever i en tid när det bara är yta som räknas.
Jag beundrar till exempel människor som är levnadskloka. Om de sedan råkar ha några rynkor också, så gör det dem inte sämre i mina ögon. Men jag lever i en tid när ungdomen till varje pris ska konserveras och där varje begynnande ålderstecken ska bekämpas med skalpell och konstgjort underhudsfett i plast.
Jag beundrar också människor som är duktiga på saker. Men jag lever i en tid som snarast tycks präglad av en rädsla för kompetens. Därför har vi författare som dansar i tv, partypinglor som blir programledare, sportkommentatorer som gör nöjes-tv, idrottare som spelar in skivor – och så skådespelare som får göra reklamfilm för att det inte finns kulturpengar så att de kan få göra det som de är riktigt bra på i stället.
Och jag som gillar integritet och livets väsentligheter – jag är fånge i en tid där all, precis allt ska outas i tid och otid. Varenda måltid man äter, varenda plan för helgen, varenda krusning på livets yta ska statusuppdateras på facebook och twittras och bloggas till leda. Snart kan väl folk inte släppa en fjärt utan att också berätta om det i offentligheten.
Jag älskar kulturupplevelser och naturens skådespel. Men tiden jag lever i fäster bara vikt vid sådana värden som kan omsättas i pengar. Och jag lever i en tid då jorden kräver kursändring för sin och allas vår överlevnad – medan vi fortsätter pumpa upp olja och leva precis som förut. En tid när det knappt går att köpa en köttbit i en affär som inte producerats utan djurplågeri, och där maten man köper innehåller fler kemiska tillsatser ju fräschare den ser ut.
Nej, man kan nog konstatera att inte heller jag trivs i vårt tidevarv. Men jag har inte bestämt mig för om jag ska sätta detta faktum på mitt eget skuldkonto, eller på världens. Inte heller vet jag om det handlar om att jag är så hopplöst efter min tid, eller om jag bara ledsnat på samtiden fortare än andra.
Men det spelar kanske ingen roll vilket. Jag får leva så gott jag kan ändå.
Och om man tänker på hur tidsandans pendelrörelser brukar gå så finns det kanske en chans att jag någon gång får uppleva en tid där jag känner mig bättre hemmastadd. Hoppas kan man ju alltid.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2011