Jag är ur led med tiden

”Jag trivs inte i den här tiden vi lever i.” Så sa en konstnär jag pratade med för en tid sedan. Och jag kan inte komma på något bättre sätt att uttrycka det som även jag allt oftare upplever.
Jag som gillar stillsam eftertanke lever i en tid när vi stoppas fulla med så många intryck att vi knappt får möjlighet att tänka överhuvudtaget. Jag som älskar det skrivna språket och böckernas värld lever i en tid när god litteratur är satt på undantag och det är snart sagt bara deckare som förlagen anser sig ha råd att ge ut. Och jag som älskar djup lever i en tid när det bara är yta som räknas.
Jag beundrar till exempel människor som är levnadskloka. Om de sedan råkar ha några rynkor också, så gör det dem inte sämre i mina ögon. Men jag lever i en tid när ungdomen till varje pris ska konserveras och där varje begynnande ålderstecken ska bekämpas med skalpell och konstgjort underhudsfett i plast.
Jag beundrar också människor som är duktiga på saker. Men jag lever i en tid som snarast tycks präglad av en rädsla för kompetens. Därför har vi författare som dansar i tv, partypinglor som blir programledare, sportkommentatorer som gör nöjes-tv, idrottare som spelar in skivor – och så skådespelare som får göra reklamfilm för att det inte finns kulturpengar så att de kan få göra det som de är riktigt bra på i stället.
Och jag som gillar integritet och livets väsentligheter – jag är fånge i en tid där all, precis allt ska outas i tid och otid. Varenda måltid man äter, varenda plan för helgen, varenda krusning på livets yta ska statusuppdateras på facebook och twittras och bloggas till leda. Snart kan väl folk inte släppa en fjärt utan att också berätta om det i offentligheten.
Jag älskar kulturupplevelser och naturens skådespel. Men tiden jag lever i fäster bara vikt vid sådana värden som kan omsättas i pengar. Och jag lever i en tid då jorden kräver kursändring för sin och allas vår överlevnad – medan vi fortsätter pumpa upp olja och leva precis som förut. En tid när det knappt går att köpa en köttbit i en affär som inte producerats utan djurplågeri, och där maten man köper innehåller fler kemiska tillsatser ju fräschare den ser ut.
Nej, man kan nog konstatera att inte heller jag trivs i vårt tidevarv. Men jag har inte bestämt mig för om jag ska sätta detta faktum på mitt eget skuldkonto, eller på världens. Inte heller vet jag om det handlar om att jag är så hopplöst efter min tid, eller om jag bara ledsnat på samtiden fortare än andra.
Men det spelar kanske ingen roll vilket. Jag får leva så gott jag kan ändå.
Och om man tänker på hur tidsandans pendelrörelser brukar gå så finns det kanske en chans att jag någon gång får uppleva en tid där jag känner mig bättre hemmastadd. Hoppas kan man ju alltid.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2011