Konsten att undgå att lära sig matlagning

Jag vet inte hur man är funtad om man fortfarande inte lärt sig laga mat – trots att tv-tablåerna är nerlusade av matlagningsprogram. Det är skådespelare, artister, trädgårdsmästare och helt vanliga människor som överträffar varandra i middagsbjudningar och det är ingen måtta på det.
Men själv tillhör jag den skara – troligen försvinnande liten – som trots allt detta lyckats undgå att lära mig laga mat.
Mina barn är visserligen bussiga nog att säga att jag visst kan. Att min köttfärssås är jättegod, att min starka gryta med chilipeppar är favoriträtt och att mina pannkakor är världens godaste.
Men på något sätt känns det inte som om det räknas som matlagning.
Jag kan inte laga halstrad anklever eller ostronragu. Jag vet inte hur man bakar surdegsbröd på stenmalet mjöl och jag vet inte hur man snor ihop en svampcrostini eller får jordgubbar att förvandlas till trendigt jordgubbsskum.
Visst händer det att även jag ser på matlagningsprogram. Men bara med Nigella, och bara för att jag tycker att hon pratar så vacker engelska.
Och nog tänker jag ganska ofta att jag borde lära mig att laga åtminstone några olika trerätters att kunna bjuda på utan att skämmas. Men än har det inte blivit av. Och kanske blir det inte av heller.
För det finns en tråkig sak med mat som man aldrig kommer ifrån: Hur mycket tid och kraft och pengar man än lägger på att laga en god måltid, och hur gott den än smakar just då - så är man ju ändå lika hungrig igen bara några ynka timmar senare.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2011