Ålderstecken eller sundhetstecken?

Så har man då gått och blivit ett år äldre igen. Kanske har jag fått fler linjer i ansiktet också, jag vet ärligt talat inte så noga. Däremot har jag lagt märke till en del annat som jag nog får kategorisera som nya ålderstecken.
Som att jag inte längre kan sova var som helst utan att få ont i hela kroppen. Numera räcker det med en natt i sommarstugans hårda säng för att jag ska vara ledbruten i dagar efteråt. Jag som förut kunde sova praktiskt taget var som helst – på flygplatsers hårda träbänkar med resväskan som huvudkudde, i tält på bara ett tunt liggunderlag eller en bastmatta, eller ombord på tåg. Under de åren jag var ute och tågluffade fanns ett slags tåg med kupéer där de galonklädda sätena gick att dra ihop mot mitten så att de blev som en sovbrits. På sådana kunde jag sova och till och med tycka att det var bekvämt.
Det tråkiga med min kropps protester mot sådana nattliga experiment gör att jag heller inte längre söker upp den sortens äventyr där sådant ingår. Och jag som så länge sagt att jag ska återuppta det där med tågluffande när jag blir senior – jag ser en uppenbar risk att det aldrig kommer att bli verklighet. Att det blir kraven på bekvämlighet i som i stället för äventyrslustan kommer att styra mitt fortsatta resande, om jag inte passar mig.
När jag var yngre kunde jag också utan att tveka festa ända fram till morgontimmarna och obekymrad sova bort hela dagen därpå. Men nu vet jag ju på ett annat sätt än förut att livet inte kommer att vara för alltid och tycker inte att jag har några dagar kvar att bara sova bort. Egentligen vet jag ju att en riktigt bra festkväll kan fylla tiden med så mycket kvalitet att det kan vara värt att sova bort en ordinär förmiddag för den. Men den sortens logik tycks jag allt oftare glömma bort.
En annan förändring jag har märkt är att jag numera kan börja gråta åt saker jag inte gjort tidigare. Naturprogram på tv är en sådan sak. Och jag menar inte bara när det handlar om något gulligt litet djur som faller offer för ett bestialiskt rovdjur. Det kan räcka med en klok elefantblick, djurungar i levnadsglad lek, eller en apmor som biter ifrån till de andra i flocken för att skydda sin lilla telning. Kanske är det något slags vördnad som tar sig det där tårdrypande uttrycket. Eller så är det faktiskt ett ålderstecken.
Förresten är det inte det enda som får mig att gråta numera. Den senaste tiden har jag sett bilder från åldringsvården som är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. En gammal man i blöjor, vankande i en ödelagd vårdhemskorridor där dörren är låst och han inte kan kalla på hjälp. Han ensamma rop som ekar i korridoren där han kanske glömt vilket rum som är hans, och kanske vem han är och vad han alls gör där.
Då är det bristen på vördnad som får mig att gråta. Och ilska över att det får gå till så i vårt land, i vår tid. Men sådana tårar ser jag inte som något ålderstecken. Bara som ett sundhetstecken.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 april 2011