Det är som bekant kristid i Flen, liksom på de flesta håll i vår omvärld. Och framtiden ser dyster ut, med negativa skatteprognoser och en osäkerhet som vi nästan inte sett maken till i mannaminne.
Samtidigt rustas det i Flen, på ett sätt som vi inte heller sett på länge. Det byggs en ny bro, läggs ny gatsten vid infarten, och det står nya blomsterplanteringar lite varstans i centrum. Det är riktigt upplyftande, och uppväger faktiskt trafikkaoset det orsakar.
Och nu klär Flen upp sig i lövad skrud och smyckar sig till fest igen. En som ska bli större och längre och vidlyftigare än någonsin tidigare.
Själv är jag kanske inte överdrivet road av det jippobetonade i tillställningen, men smaken är ju olika. Och tror att det här är precis vad som behövs mitt i eländet. Att få glömma undergångsprognoser, börsras och storvarsel mot fest och glam och sorglöshet under några dagar.
Kanske är en riktig brakfest ingen mirakelkur mot kriser, men jag är inte helt säker.
För tänk om det faktiskt är så att krisen blir lite lite djupare för varje gång vi pratar om den?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 juni 2009

Så många val vi måste göra

Att välja, eller icke välja – det är frågan.
Så många val vi måste göra, och så mycket tid de tar.
Jag tänker inte främst på EU-valet nyss, som jag räknar till ett av de viktiga, riktiga valen. Ett demokratiskt val till en maktkoloss som påverkar oss ända in i vårt dagliga liv.
Ändå var det mer än hälften av landets röstberättigade som gjorde ett icke-val.
Till viss del tror jag det beror på att vi är trötta på alla val vi måste göra. Dessutom har konsekvenserna av våra tidigare val - och icke-val - inte blivit tillräckligt tydliga. Därför känns det helt enkelt meningslöst att välja.
Och det är så det börjar bli med alltfler av våra val. Vad är det för poäng med att välja pensionsfonder, när hela börsen barkar åt fanders? Vad är det för mening med att välja elbolag, när räkningarna ruinerar en i vilket fall som helst? Alla elbolag har vinstintressen och profiterar på människors behov av att inte frysa ihjäl på vintern. Och spelar det verkligen någon roll vems fallskärm eller bonusavtal man är med och finansierar?
Vi ska välja bland telefonbolag och ägna tid åt att orientera oss deras myller av olika avtalsparagrafer och prisuppgifter. Och vi ska välja bland försäkringar som skiljer sig åt endast genom olika varianter av förbehåll i det finstilta.
Som om det inte vore nog med det förväntas vi välja våra utseenden hos plastikkirurgen, och våra tankar, känslor och reaktioner på terapisoffan.
Ingenting får längre vara bara av naturen givet.
Och så förväntas vi tycka att alla de där pseudovalen är en frihet att vara tacksam över.

Men något håller på att hända. Vår ovilja att välja har skapat en ny nisch för hugade entreprenörer som vill hjälpa oss att slippa välja fel.
Härom veckan fick jag ett samtal från just ett sådant företag, som mot en ansenlig summa pengar åtog sig att köpa loss min väljarångest och placera mina pensionspengar åt mig så att jag skulle slippa vådan av ett felval. Kanske får vi se mer av sånt framöver? Det finns ju redan personal shoppers som låter oss slippa välja vilka kläder vi ska köpa, och jag tror det här bara är början.

Även om vi är trötta på att välja, så finns det alltså andra som tjänar på det. Samhället tjänar dessutom på det. Eller snarare de politiker som styr det.
Förr trodde man att orättvisor var politiska och gick att förklara och förändra genom att man förändrade samhället. Men om någon är trångbodd, lågavlönad eller arbetslös och olycklig i dag så är det plötsligt inte längre samhällets fel.
Simsalabim - så har vi kamouflerat de verkliga förklaringarna på samhällsproblemen och slipper göra något åt dem.
När allt går åt helvete har vi nu bara oss själva att skylla.
Det var ju vårt val - och vi som valde fel.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 juni 2009

Studentens lyckliga dag?

Studentens lyckliga dag… Eller ”Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus”, som vi sjöng när jag tog studenten för ett par decennier sedan. ”Låtom oss fröjdas medan vi äro unga”…
Vid vår lärarmiddag några dagar före studenten sa någon gammal stofil till oss i ett tal: ”Ni kommer att se tillbaka på er gymnasietid och tycka att det var den bästa i livet!” Vi elever tittade lite frågande på varandra. Visst hade vi haft en hel del kul – men skulle resten av livet verkligen inte överträffa det här?

Lyckligtvis hade han ju fel. Men för årets studenter kanske det där talet tyvärr hade passat bättre, även om jag förstås inte hoppas det. De lämnar skolan och går ut i en framtid som är osäkrare än någonsin. Vad har de gjort för att förtjäna det?

Om jag skulle hålla tal till studenter i de här dystra tiderna skulle jag känna mig nödgad att be dem om ursäkt. För jag skäms över att ha varit en del av den vuxenvärld som skapat, eller i alla fall tillåtit den här utvecklingen. Skäms över att ha haft rösträtt och alla tänkbara demokratiska rättigheter och möjligheter, men ändå inte lyckats bygga något bättre än det här: Ett samhälle som bjuder in de nybakade studenterna med armbågen, till snåla studiemedelsregler, till den värsta arbetsmarknaden sedan trettiotalet – och dessutom har vi sabbat klimatet och därmed undergrävt hela deras framtid.

När de är det finaste vi har! När de är hoppet, om det någonsin ska finnas något.

Och samtidigt är jag övertygad om, till skillnad från min gamla lärare, att det roliga inte tar slut här och nu. Även våra studenter i år kan fröjdas i ungdomens vår, precis som det ska vara.
Det andra får vi nog hjälpas åt att fixa. Jag tror de gör det bättre än vi.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 juni 2009