Åt den som har skall varda givet

”Åt den som har skall varda givet.” De där orden har återkommit i mitt huvud då och då den senaste tiden. Ett bibelord som i sitt originalsammanhang säkerligen har något slags mångbottnad mening. Men i mitt huvud har orden ekat i sin bokstavliga betydelse. Och det är något med den gammaldags formuleringen som inger känslan av orubblig ordning – nästan som om det vore en naturlag.

Jag tänker på skillnaden mellan alla som har ett jobb och alla som är utan. Utan anställning, utan lön, utan sammanhang, utan trygghet, utan känslan av att tillhöra och känna sig behövd och tagen i anspråk.
Men inte bara det. Utan också i avsaknad av möjlighet att kunna skriva kontrakt på en bostad, en fast punkt och ett tak över huvudet. Utan möjlighet att få banklån till en egen bostad. Och utan att kunna ge de egna barnen den trygghet som borde vara självklar.
Och så är det allt det sociala som hör arbetsplatsen till. Någon som frågar vad man ska göra till helgen, vad man har för gott i sin matlåda just i dag, eller om man har hämtat sig efter den besvärliga förkylningen. Bara sådana små enkla saker som kan göra ont nog att sakna.
Men det finns en massa andra saker också som ingen någonsin pratar om. En massa andra sammanhang där den som har får ännu mer, medan den som saknar får vara utan.
Den som har ett jobb kan få gratis läkarundersökning på företagshälsovården utan att ens vara sjuk, eftersom den anställdas hälsa är en investering för arbetsgivaren. Men hälsan hos en arbetslös är ingens angelägenhet. Den får betala sin läkare själv – eller mer sannolikt avstå ända tills hälsoproblemen blir akuta.
Den som har jobb kan också få ett välbehövligt miljöombyte i form av en kickoff på ett trevligt slott med sjönära läge, eller en utlandsvistelse med något konferensjippo som ursäkt. Den som är utan jobb måste stanna hemma för att inte förlora a-kassan.
Den som har kan få ännu mer i form av en egen dator, en iphone eller ipad för att underlätta arbetsuppgifterna – och för att höja sin status. Den som inte har får köpa själv för surt förvärvade slantar – om det mot förmodan kan prioriteras bland familjeutgifterna.
Den som har kanske också får gratis gymkort, simkort eller fri massage. Julklappar och julbord. Gratis parkeringstillstånd eller p-plats som kan nyttjas även när man ska gå på stan och julhandla. Den som är utan får vara utan. Eller betala själv. Jaga parkeringsplats när man ska julhandla, om man nu har något att julhandla för. Den som har får kanske till och med hela bilen betald, köpt eller leasad. Med fri bensin.
Och den som har det riktigt väl förspänt behöver inte ens gå ut och roa sig för egna pengar utan kan glassa runt och bli gratisbjuden.

Åt den som har skall varda givet. Om och om igen. Det tycks aldrig ta slut. Som om det verkligen vore en naturlag, en orubblig ordning.
Men det är det inte. Det är en skillnad, en orättvisa som tillåts mångfaldigas som avbilder i en spegelsal, i synbar oändlighet. Ständigt nya sidor av samma skevhet.
När en enda orättvisa redan är orättvis nog.


Tidigare publicerad i Tidingen Folket den 29 mars 2011