Tänk om svenska skådespelareliten plötsligt en kväll skulle vara samlade i en källarlokal i Eskilstuna. Eller om de största popmusiknamnen i landet skulle dyka upp i stan för ett evenemang i en annan källare. Eller om flera av landets främsta författare var samlade i stan, på samma lilla scen vid ett och samma tillfälle.
Det skulle knappast passera obemärkt. Det skulle krylla av intresserade som inte ville missa den stora begivenheten. Och biljetterna skulle vara slut i samma stund de började säljas.
Men ganska ofta händer det faktiskt att vi har de allra främsta i sitt gebit just här i Eskilstuna. Ofta just i en källarlokal där de samsas på samma scen vid samma tillfälle.
Men när det handlar om jazzmusik och de osannolikt begåvade musiker som är de ledande inom genren - så passerar det sorgligt obemärkt. Trots att det är relativt ofta som de bästa frekventerar stans scener.
Visst finns det en trogen jazzpublik i stan - men den är oförtjänt liten med tanke på vilken musikalisk kvalitet som serveras.
Jazzmusiken är inte obegriplig - den tar bara lite längre tid att erövra.
Mitt livs första jazzkonsert var en ren plåga, och jag fattade aldrig hur musikerna kunde veta hur de skulle spela, eller varför publiken klappade mitt i låtarna.
I dag älskar jag jazz. Det är inte alltid det som är lättast att erövra som är det som vinner i längden.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 november
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar