Jag vill trotsa bilden av mig själv

Nu vet jag. Det finns 499 personer i Eskilstuna som tillryggalägger en dryg mil snabbare än vad jag klarar. Men det spelar ingen roll. Jag känner mig ändå som en vinnare.
Jag, som inte löptränat regelbundet sedan högstadietiden, som med åren bestämt mig för att jag hatar att springa, som aldrig i livet ens kunde visualisera bilden av mig själv kutandes i en folkhop med nummerlapp på magen − jag överraskade mig själv tidigt i våras med att anmäla mig till mitt livs första löptävling, och en kvartsmara till på köpet.
Det första träningspasset var överdjävligt, med bly i benen, blodsmak i munnen och håll som hotade att klyva min bröstkorg. Och jag vet inte hur många gånger jag tänkt under månaderna fram till tävlingen att det inte skulle gå.
Och samtidigt har något annat hänt. När jag motvilligt tvingat mig ut under tidiga vårmorgnar före jobbet och mötts av kvillrande fågelkvitter i nyutspruckna skirgröna buskage och känt kroppen sakta anpassa sig till rörelserna jag tvingat den att utföra; fötterna taktfast i marken, andningen som rytmiskt följt efter – då har det hänt att det närapå känts euforiskt att springa. Att faktiskt springa!
Och så loppet – känslan att spränga iväg så många fötter tillsammans och samtidigt, alla leende ansikten längs vägen, sambaorkestern som trummade i takt med stegen mot asfalten, ångbåtens brölande tjut ute på ån, alla sommarklädda människor och staden från sin vackraste sida… och jag vet redan att jag vill göra det igen. Så snart fötterna slutat göra ont så vill jag springa igen, och igen…
Men egentligen är det inte just springandet som är grejen. Det är den här segern över mig själv. Att jag visade mig själv att jag kan vara så mycket mer än jag trodde att jag kunde, och ville vara.
När jag gick på högstadiet höll jag på med alla möjliga idrotter. Men när jag började gymnasiet bestämde jag mig för att sluta med allt sånt, och bara fortsätta med musik och teater. Kulturnörd var min grej, bestämde jag mig för. Och för kanske ett decennium sedan sa jag till mig själv att yoga var det enda jag kunde tänka mig att träna – möjligen med undantag för något dansinspirerat aerobicspass ibland.
På sätt och vis är det förstås bra att kunna välja, och välja bort, att bli tydlig för sig själv genom att veta vad man gillar och inte. Men hur spännande blir livet om man låser in sig själv på det sättet? Om man aldrig tillåter sig att gå utanför de där begränsande definitionerna av sig själv? Om jag kan bli löpare i min ålder – vad mer skulle jag inte då kunna överraska mig själv med att bli? Om tio år? Eller om tjugofem?
Det här har lärt mig att aldrig mera tro att jag är färdig, att aldrig sluta trotsa min bild av mig själv. Och en ny utmaning står faktiskt redan på tur och väntar.
Nu tar jag ett långt sommaruppehåll från Folket – men inte för att ligga i hängmattan, utan för att överraska mig själv med att bli något annat jag aldrig trodde – reporter på en av de stora drakarna i huvudstaden. Men om allt går planenligt är jag tillbaka på kära gamla Folket i höst igen.
Ha en härlig och utmanande sommar!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 juni 2011