När jag pluggade en kurs i informationsdesign på Mälardalens högskola för många år sedan fick vi en uppgift som gick ut på att skissa idéer till ett signalsystem för dåvarande konstmuseet: en kombinerad sittplats, skyltningsplats och samtidigt vägvisare.
Vi klurade och skissade, och på något sätt råkade det vara just min idé som uppdragsgivaren till sist ville förverkliga. Jag hade skissat en röd stol i allmogestil, som samtidigt bar drag av länsstol och barnkammarmöbel. Och i stolsryggen skulle det vara plats att sätta affischer och information.
Innan utbildningen slutade den vårterminen hann jag se min anspråkslösa idé förverkligad i form av en liten prototyp i miniatyr på min lärares skrivbord. Men sedan glömde jag bort det hela.
Tills en lördagsförmiddag då jag satt, trött och lätt bakfull och åt frukost på Café Kaka med några lika håglösa vänner - och plötsligt studsade upp, pekade ut genom fönstret och hojtade: Min stol! Min stol! För där stod den faktiskt, i full storlek, i parken rakt utanför. Och jag var förstås tvungen att gå ut och klappa lite på den.
Senast jag såg den stod den i entrén till bibliotekets barnavdelning, och kanske står den där fortfarande.
Och för mig är den där stolen en påminnelse om att även de enklaste små idéer kan få vingar, och till och med flyga. Åtminstone en liten bit.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar