Medmänsklighet bättre än sjukförsäkringsreformer

”Jag har tänkt på dig ofta den senaste tiden. Från hela mitt hjärta önskar jag att du ska bli bättre snart!”
Den hälsningen finns på ett vackert textat kort som är ett av många min mamma fick från rara och omtänksamma arbetskamrater när hon blev sjuk i hjärntumör för ett antal år sedan. Kortets motiv är en glad kanin målandes ett rött hjärta med den förtryckta texten ”Detta kort är speciellt till dig.”
Nyligen fick jag den där bunten med kort i min hand, och läste dem allihop. Och det var kanske inte förrän då som jag förstod hur mycket de betytt för henne under den där svåra tiden.
”Jag hoppas du blir frisk snart. Tappa inte sugen för det SKA bli så!” skrev en arbetskamrat när operationen närmade sig och allt var som mest ovisst.
En tid efter operationen kom ett annat kort: ”Jag hoppas du blir bättre och bättre. Det är tomt här på jobbet utan dig. Må så gott!”
Och när hon kom hem från sjukhuset väntade ett annat kort på henne i brevlådan: ”Välkommen hem! Och titta in till oss så snart du känner ork och lust för det”.
När hennes besök dröjde kom snart en ny hälsning: ”Orkar du komma hit och fika på fredag?”
När hon så småningom kommit igång och arbetstränat ett par timmar varje dag fick hon en ny uppmuntran: ”Det känns bra att du är hos oss på jobbet varje dag!”
Dessutom fanns det julkort, påskkort, semesterhälsningar och födelsedagsgratulationer i den där tjocka bunten med kort.
I dag är min mamma i stort sett frisk igen och allt har gått så bra som man bara kunde hoppas.
Numera är hon en glad pensionär – men hon hann komma igen i jobbet under flera år efter sin långa sjukdomstid. Och jag är långt ifrån övertygad om att det hade gått så väl alla de där hälsningarna förutan.
En sådan enkel sak egentligen: att skriva en hälsning, skicka ett kort, sända en tanke – och så kan det i själva verket betyda så ofantligt mycket – kanske till och med utgöra skillnaden mellan liv och död?
Att veta att det finns människor som bryr sig, även utanför den närmaste familjekretsen, att veta att man gjort avtryck och fått betydelse även för andra – det kanske är där det ligger? Att veta att man är efterfrågad, saknad och önskad. Att man har ett sammanhang, en tillhörighet, en gemenskap. Det kanske ligger i vår djupaste natur som flockvarelser?
Och hur kan det komma sig att samhällsekonomerna så kapitalt missat den detaljen?
Jag är i alla fall övertygad om en sak: Om alla arbetsgivare och arbetskamrater var som min mammas – då skulle sjukskrivningsstatistiken se väldigt annorlunda ut.
Och jag är säker på att den sortens medmänsklighet mellan arbetskamrater och från arbetsledare är långt mer effektiv än några sjukförsäkringsreformer i världen.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 februari 2011