Jag är i krig med min bilradio

Jag har förklarat krig mot min bilradio. När jag under längre åkturer försjunker i fascinerande kulturprogram, dokumentärer eller nyhetsfördjupningar i favoritkanalen händer det titt som tätt att radion på egen hand byter till en annan kanal som oombedd smetar klassisk musik mitt i ett kärnfullt resonemang som jag vill höra.
Jag älskar klassisk musik, det är inte det som är felet. Men just den här kanalen har det dåliga omdömet att bara välja ut den sorten som är allra mest lättlyssnad. Ni vet – den sortens musik som helt saknar förmåga att uppröra. Inga smygande disharmonier, inga jazzackord, inga rytmer som bryter mönstret, inga toner med ansats att bryta sig ur skalornas grepp. Inga molltonarter. Musik som liksom inte innehåller något motstånd.
Det är inget fel på sådan musik heller egentligen. Jag brukade tycka om den också. Men det blir allt svårare.
För samma slags klassiska musik hörs också i otaliga kommersiella sammanhang då någon vill försöka sälja något till mig. Med förföriska stråkmattor och ljusa lätta toner försöker de övertyga mig om att det är något väsentligt jag saknar i mitt liv – något som naturligtvis kan avhjälpas genom något nytt, och gärna dyrt inköp.
Eller så är det när man ringer något företag som man har affärer med och får vänta i kundtjänstens växel som man förnedras med den där sortens väntmusik. För den händelse man skulle vara på väg att klaga över en saltad faktura, en inskränkt eller försmådd kundrättighet, så smetas öronen in med den där musiken i hopp om att den ska ta udden av ilskan och man ska komma på andra tankar innan man släpps fram till personalen.
Men ett företag som nedlåter sig till så billiga tricks signalerar åtminstone till mig att man verkligen också har en uppsjö med berättigat missnöjda kunder att avvärja.
Ju oftare jag hör en viss sorts musik användas på det sättet, ju svårare får jag att lyssna på den. Och när dessutom min bilradio så envist tvingar den på mig, så slår jag bakut.
Det är ett så sorgligt sätt att nöta ut, förbilliga och så till den grad solka ner något som i grunden är så vackert. Eller var, och kanske skulle kunna bli igen i en avlägsen framtid, för öron som inte fått den intryckt i fel sammanhang.
Själv tycker jag det är sorgligt att jag aldrig kommer att kunna tvätta smutsen av den där musiken och njuta av den igen. För mig är den förstörd för alltid.
Vad jag ska ta mig till med min bilradio vet jag inte. Kanske slutar jag lyssna på den helt om jag inte får bukt med problemet. Jag vill inte få fler resonemang avbrutna.
Och i fortsättningen ha jag bara lust att lyssna på musik av den sorten som aldrig går att manipulera med. Musik av den obekväma sort som är omöjlig för varje annat kommersiellt ändamål än att sälja just sig själv. Om ens det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 november 2011