Jämgodhet vore ett bättre ord

Det här med jämställdhet… Visst är det väl viktigt, men ni får ursäkta. Ibland blir jag bara så förbannat trött på diskussionen, på själva ordet rentav.
Kanske för att det blivit ett sånt där politiskt korrekt portalord som låter bra att rapa upp i alla tänkbara sammanhang, men utan att egentligen innehållet behöver vara särskilt mättande.
Ibland undrar jag om vi ens är särskilt eniga om vad jämställdhet egentligen ska vara under den tillrättalagda fernissan. Är det bara jämställdhet i lönekuvertet och hemma i köket vi pratar om? Eller är det lika viktigt även när det gäller vårdnaden om barnen, betalning av krognotan och garagesysslorna därhemma?
Vems jämställdhet är det vi vill ha, om vi ska vara ärliga? Och hur ska vi uppnå den på riktigt om vi inte ens sätter oss ner och diskuterar vad vi egentligen menar med den, och slutar ge den ena sidan tolkningsföreträde när det gäller att definiera den?
Och jag undrar: Måste vi hela tiden prata om kvinnor och män i alla avseenden? Jag befarar ibland att det där eviga särskiljandet i själva verket skapar fler avgrunder mellan könen än det överbrygger. Det är så lätt att ”kvinnor och män” glider iväg till att bli en anklagelseakt: ”kvinnor mot män”. Och jag tror inte att skuldbeläggande av det slaget är särskilt fruktbart om det är förändring man är ute efter.
Kan vi inte i stället prata om att vi är människor som alla lever under föråldrade strukturer? Att de gör oss alla till förlorare som lever snävare och mer kringskurna liv än vi egentligen skulle behöva? Jag tror det är ett synsätt som fortare leder framåt.
Visst finns det poänger med allt det här skapandet av jämställdhetsdokument som vi idag tycks så upptagna med. Men det finns en horisont bortom dem som man inte får glömma.
Var och en av oss har ett eget ansvar. För att rannsaka vårt eget beteende, våra egna värderingar och de gränser vi hjälper till att sätta upp, både för andra och oss själva.
De största hindren mot jämställdhet i mitt eget liv har jag tveklöst rest själv. Som när jag låtit vår kulturs förlegade kvinnoförakt klättra upp och sitta på min axel, låtit det plåga mig med evig självkritik över att jag inte håller måttet i det ena eller andra avseendet.
Men tänk om man i vissa situationer faktiskt kan skapa jämställdhet genom att leva som om den redan fanns? Undgå att slå i glastaket helt enkelt genom att vägra se det? Själv gå ut och ta den plats man vill ha, i stället för att snällt vänta på att få sig den tilldelad? Ibland tror jag faktiskt att det funkar.
Det är så mycket lättare att vänta på att jämställdheten ska fixas av något dokument, av någon annan, någon annanstans. Men vi kommer aldrig fram om vi inte också är beredda att slå sönder strukturerna och bryta upp mönstren i oss själva.
Men det här eviga värderandet av andra är också ett elände. Varför är det plötsligt finare om en man bakar surdegsbröd? Eller om en kvinna pluggar teknik? Kan inte män och kvinnor bara få göra vad farao de vill, plocka de bitar de vill från hela det spektrum av mänskliga erfarenheter som finns? Göra det bara utifrån sig själva och sina egna preferenser och inte utifrån roller och etablerade mönster. Och att det ena kan få vara lika gott som det andra.
Jämgoda. Jämgodhet? Kanske det egentligen vore ett bättre ord?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 november 2011