Jag saknar enkelhetens livsvisdom

Så här års brukade de komma i brevlådan. Kuverten påskrivna med vackert snirklig handstil, så där som ingen längre kan skriva. Korten med traditionella Jenny Nyström-motiv; rundnätta glada tomtar i träskor, och så underskriften: ”Mormor” eller ”Farmor”.

Ingen av dem finns längre kvar i livet. Det händer att jag ändå åker förbi farmors fönster där hon alltid stod lite böjd över köksbordet och vinkade varje gång vi kom eller åkte, alltid det där pigga leendet. Det är så konstigt att där är tomt nu, att det där ansiktet aldrig mera ska dyka upp där.

Och mormor som alltid kom ut på förstutrappan till sitt hus när vi kom eller åkte. Vinkade men på sitt lite mera stilla allvarsamma sätt. Och fast det ligger längre bort har det hänt att jag passerat hennes hus också med samma tanke.

Med åren har jag alltmer insett att saknaden efter dem inrymmer så många dimensioner. Den tid som de förde mig samman med, deras egen historia och erfarenheter, livsmoral, livsstil och vardag – allt det där som på olika sätt speglades i det som omgav dem.

Jag känner inte längre någon ur deras generation. Jag har inte längre någon att hälsa på som bjuder på kaffe i riktiga tunnkantade koppar med små blommor på, i stället för överdimensionerade muggar, och med gräddsnäcka och sockerskål på bordet och välfyllda fat med sju sorters kakor. Kök med broderade budskap på lantliga väggbonader, paradhandduk och prydnadstallrikar på väggen.

Och jag blir aldrig längre inbjuden till middagsbord dukade med potatiskarott, söndagsstek med hemkokt gelé och kokta grönsaker. Till hem med möbler och ting som har just den där tidsprägeln som deras hade.

Gungstolen under den stora vita väggklockan hemma hos mormor som delade in dagarna i halvtimmar med sitt lite skorrande bingbång. Det lilla bordet med snirkliga stolar till, där familjebibeln alltid låg, och där de allvarsamma släktporträtten hängde ovanför i sina ovala ramar.

Sekretären hos farmor där porträttet på farfar stod, och det stora linneskåpet där örngotten hade krusade band. Och så den där hyllan, den näst översta där det alltid fanns en vit porslinsskål med hårda karameller, oavsett när man kom och hälsade på.

Mormor och farmor var de sista i sin generation som jag fick glädjen att lära känna. Och all den där enkelhetens livsvisdom som de så väl behärskade har jag någonstans beundrat på avstånd som något från en annan tid. De som levt med kaffesurrogat och ransoneringskuponger, med utedass och kalla vintrar, som tvingats lära sig den där visdomen för att överleva.

Själv har jag länge trott att den hörde just till deras förflutna tid, att det aldrig skulle vara något jag kunde dra nytta av i min egen tillvaro. Men nu är jag inte lika säker längre.

I vår osäkra tid, inför en ännu osäkrare framtid är det där en kunskap jag lider av att sakna. Nu, när ni, mormor och farmor inte längre finns här och kan föra den vidare.
Konsten att sylta och konservera, laga nya fullgoda måltider av gårdagens rester, laga sådant som är trasigt i stället för att köpa nytt, sy och knåpa... Och kanske en av de finaste kunskaperna ni hade: I stället för att fly från vardagen hade ni den sällsynta förmågan att göra den så skimrande vacker...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 december 2011