Det rådande är inte alltid rätt

Hur kunde vi hamna här? Var det inte nyss finanskris? Sa man inte att vi var över på den andra sidan, att vi klarat oss, att alla kurvor skulle peka uppåt igen?
Så sent som i början av sommaren trodde bankers chefsjurister och andra ekonomiexperter på en stadigt uppåtgående räntebana eftersom det nu såg så bra ut med tillväxten.
Man talade om USA:s ekonomi och eurokrisen bara som pyttesmå orosmoln vid horisonten.
Och nu sitter vi här igen, i ett kaos som sannolikt bara är förnamnet på det som är att vänta. Och det spelar ingen roll hur många ekonomisidor jag läser, hur många experter jag hör uttala sig – jag saknar fortfarande svaret på frågan vem eller vilka som bär det yttersta ansvaret för att vi hamnat i det här dystra scenariot.
Kom inte dragandes med Grekland igen. Jag menar allt som varit dessförinnan.
Jag vill minnas att det delvis började någonstans med politiker i USA och Europa som trodde blint på den eviga tillväxten, som vann val på att lova reformer de inte hade råd med och som bytte till sig makt mot utlandsskulder.
Och jag vill minnas att det fortsatte med näringsliv och politiker som trodde blint på en valutaunion och ett Europa som en enda stor och lycklig familj med gemensam plånbok. Här hemma fick vi höra ”Det som är bra för Europa är bra för Sverige” som ett ekande mantra.
Det fanns kritiska röster som höjdes för en annan väg, som såg riskerna redan då. Kritiker som väl måste ha fått etablissemanget att skruva sig nervöst i sina generöst tilltagna Chesterfieldfåtöljer och puffa andfått på sina Habanos.
Men de avfärdades väl som dystra domedagsprofeter som inte förstod sig på, som inte kände den nya friska fläkten från Europa. Framåt! Vorvärts! Avanti!
Det är just det här som är pudelns kärna och det stora Misstaget som vi aldrig tycks lära oss av: Att vi i varje tid, i varje historiskt skede bara tycks ha plats för en enda rådande tanke i taget. Vi klarar inte att se utanför vårt paradigm, vända allt upp och ner i tanken, eller vrida det för att se en annan sida.
Vi tycks alltid tro att det rådande är rätt. Och kanske tar vi just det faktum att något är rådande som inteckning för att det också är rätt. Så dumt!
Jag befarar att vår inbitna flockmentalitet, vår vilja att passa in, vår likriktning och hopklumpandet i grupper med enbart likasinnade till sist blir vår undergång på ett eller annat sätt.
Om alla ser åt samma håll kommer de bara att se samma saker. Om det aldrig släpps in några kritiska katter bland ekonomernas hermelinskaror så kommer vi att få samma ekonomihelvete gång på gång. Och våra västerländska kulturer kommer att få erfara den hårda vägen att högmod går före fall.
Och jag undrar fortfarande när någon ska träda fram och säga: Jag är en av dem som drev oss hit.
Jag vill faktiskt veta vem eller vilka jag ska vara arg på.
Sedan kan man förstås också fundera på: Varför har vi människor ett så stort behov av att hitta syndabockar för allt som går snett?
Men det är en annan krönika.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 december 2011