Rosor och snö

Det är en ros utsprungen... en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid.
Nog sjunger man så i den gamla julpsalmen. Men aldrig har jag sett en blommande ros i december. Inte förrän nu. Häromdagen var jag ute bakom huset och fångade en på bild. Och hur mycket jag än tycker om rosor, så gör det nästan ont att se dem utomhus i full blom när det borde vara vinter...
Jag var ute och gick häromkvällen när vinterns allra första snöflingor förvirrat irrande visade sig. Yrvaket, som om Kung Vinter och hela hans hov försovit sig.
Och det var en lättnad, nästan ett lyckorus att gå där i snön.
Kanske var det en släng av den där förtjusningen jag alltid kände som liten när den första snön kom. När jag fick snöra på mig mina vita skridskor och drömma isprinsessdrömmar på den handspolade lilla skridskobanan i kvarteret där jag kavade runt, varv på varv...
Eller så var det lättnaden över att den hotande klimatkatastrofen inte är riktigt så nära som det ett tag såg ut. Att vi trots allt kanske får en riktig vinter, med trygg och tindrande snö som kan lägga sig i tjocka täcken mellan oss och katastrofen och skydda oss ifrån den ett tag till...
Trots lättnaden över snön kan jag inte låta bli att samtidigt oroa mig. För hur ska nu de sköra rosenknopparna klara sig?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2011