Ingen plats för de sköra

Visst är det helt underbart när man får veta att någon gammal vän eller bekant plötsligt bytt bana i livet, vågat ett utmanande språng eller på annat sätt förändrat tillvaron på ett avgörande sätt – och man plötsligt känner instinktivt att den personen liksom verkar hamnat helt rätt i livet? Det gör mig lika glad varje gång det händer.
Lika glad som man blir över det – lika bedrövad blir man när det motsatta inträffar. När någon man känt och trott haft livet för sig i stället faller handlöst och bortom all räddning och förlorar allt. Lyckligtvis händer det inte lika ofta. Men den här hösten har jag fått vetskap om just ett sånt öde.

Det handlade om en tidigare kollega och vän för många år sedan. Någon jag respekterade för hans klokhet, och beundrade för hans konstnärliga talanger när det gällde både skrivande, teater och konst. En begåvning jag gladeligen skulle gett min högra hand för att själv besitta i samma utsträckning som han.
Som många andra konstnärer var han en känslig själ. Jag vet inte om det var det sköra i honom som till sist brast, eller om det fanns någon annan anledning. Men något fick honom att överge livet och fly in i drogernas värld. Och där är han nu. Berövad sin begåvning och sin framtid. Sin personlighet, drivkraft och livsvilja. Allt det som gjorde honom till den han var, den jag en gång kände. Men dessutom berövad sitt hem och sina anhöriga. De når honom inte längre med sina räddningsförsök. Allt han numera bryr sig om finns i drogerna han tar.
Jag vet inte var han finns. När jag senast hörde något om honom hade han sitt hem ute någonstans, i en park, på en bänk. Han var sjuk, men ville inte ha vård. Och hur han överlever nu när kylan är här vet jag inte.
I stället för att vara den firade dramatikern vars verk vann tävlingar och utmärkelser och spelades på nationalscenen, den begåvade konstnären som medverkade på jurybedömda konstutställningar på aktade museer – så är han nu kanske någon som folk bespottar och förnedrar när de går förbi, kastar glåpord efter, eller äcklas och förfäras av - eller bara passerar utan en blick, som om han inte fanns.
Och nu är det jul. Kanske är han en av dem som får förödmjuka sig inför någon kändis på fallrepet som vill öka sitt goodwillkapital genom att anordna jippobetonade och medieövervakade hjälpinsatser för hemlösa. Jag vet att han skulle föraktat sånt.

Jag har ingen aning om vad det är som driver en människa till att hamna i ett sånt liv som det han nu lever. Om det nu kan kallas för ett liv. Hur drogernas makt kan vara så stark att de tar över allt det som är levande inom en människa. Men jag tror inte bara att ansvaret är den enskildes.
För det finns ett annat sorgligt faktum: Vårt samhälle erbjuder så snäva livsramar att människor som är sköra, konstnärliga eller annorlunda inte får plats. Och det är något vi alla förlorar på.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 december 2008