Utmaningar är mitt livselixir

Jag älskar utmaningar! Just nu har jag fler än någonsin i min tillvaro, och det är så härligt! Detta att helt uppfyllas av en vision, en idé, ett mål att sträva mot. Och vägen dit – att känna hur man växer med uppgiften, att se hur resultatet växer fram bit för bit, genom oräkneliga timmars möda och engagemang.

Men det får inte gå alltför lätt. Det måste finnas moment av tvekan längs vägen. Tvivel på om man verkligen ska klara det, som sedan utmynnar i en ännu mer riktad viljeansträngning när man ger sig sjutton på att det ska gå om man bara ger allt...

Bitvis under vägen – ett flow utan like, som upphäver tid och rum. Och när man är framme – att upptäcka att man faktiskt inte riktigt är samma person som när man började. Att man lagt till erfarenheter, kunnande och insikt som kanske gör att man står lite stadigare, kanske till och med vågar räta på sig lite extra...

Jag är övertygad om att det här – att utvecklas genom utmaningar – faktiskt också är en djupt mänsklig drivkraft i allmänhet. Kanske en av de starkaste.

Jag tänker på lyckan i en ettårings ögon, som just tagit sina första steg över ett oändligt, farligt, hårt och ödsligt golv – för att landa i en trygg, öppen, leende famn. Sedan är det utmaningen att äta med sked utan att spilla, lära sig springa, hoppa på ett ben, cykla på tre hjul, lära sig alla bokstäverna, sätta ihop dem till ord. Ständigt nya utmaningar, med ständigt högre komplexitetsnivå. Och stoltheten när man högljutt deklarerar ”Kan själv!”

Jag skulle verkligen önska att varje människa fick sin beskärda del av så där lagom svåra utmaningar med jämna mellanrum, för de ger så oerhört mycket. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag påstår att utmaningar kan utgöra skillnaden mellan ett liv som upplevs meningslöst och ett som känns värt att leva.

Arbetslivet har den poängen att det ofta erbjuder just den där sortens utmaningar. Man kan förstås skapa utmaningar för sig själv inom vilket område som helst, oavsett om någon annan frågar efter dem eller inte. Men det är så oändligt mycket svårare. Och eftersom vi i vår kultur gärna identifierar oss med vårt jobb och vårt yrke, är det lättare att koppla avklarade utmaningar till självförtroende om de ligger inom arbetets domäner.

Men nu, i den situation som vårt samhälle befinner sig, är det färre än någonsin som får känna på den där sortens utmaningar. Som ges den där chansen att växa med en uppgift, lära känna sina egna styrkor och svagheter genom direkt erfarenhet, att bygga en identitet och att nå ut i världen med sina skapelser.

Att aldrig få chansen att delta i samhällsbygget genom sin egen kreativitet och sina färdigheter – det är inget annat än att berövas en del av sin livspotential. Och vilken förlust det är för samhället!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 mars 2009