Vi berövades vår oskuld den där dagen

Nästan två veckor har gått nu sedan de där orosfyllda timmarna på en skolgård, som ruskade oss ur vår rosenslummer. Det där hotet som vi aldrig trodde, inte här, inte bland oss. Och så ändå.
Jag har en av mina söner i den skolan. Och som förälder: Den obeskrivbara känslan från den punkt då en svart rubrik på en dataskärm får världen att stanna i sitt lopp – fram till den sekund då man slagit ett välbekant nummer på telefonen och den där förväntade rösten faktiskt hörs i andra änden, och gör att skräcken tar ett kliv tillbaka igen och livet åter blir möjligt att orientera sig i.
Overklighetskänslan som följer med timmar av oviss väntan. Lusten att bara kasta allt ifrån sig och åka dit, stå där utanför avspärrningarna, och vänta i gemenskap med andra som delar samma oro, som känner samma kalla skräckfingrar treva kring hjärtat.

Sedan – den omedelbara lättnaden när det stod klart att faran var över. Men strax därpå, nya frågor, en ny oro.
För vem vet vilka slumrande demoner ett sådant tilltag kan väcka? Hur kan man vara säker på att inte någon annan där ute någonstans känner sig manad till efterföljd, och inte drar sig för att sätta en annans hot i verket?
Vi berövades vår oskuld den där dagen, någonstans kring just den där skolgården.
Sedan dess bär vi på tanken, ja, till och med vissheten, att det kan hända, inte i andra länder, andra skolor, andra världar – utan här, mitt i vår vardag.
Rädslan sitter kvar som en tagg i hjärtat, och det finns inget sätt att få den att försvinna tillbaka därifrån den kom. Inget sätt att skruva tiden tillbaka.

Eller - kan vi fortfarande inbilla oss att det inte skulle kunna hända här? Att ungdomar i vårt land mår bättre än de gör i USA, eller i Finland? Att våra restriktiva vapenlagar kommer att förhindra något liknande från att ske här? Jag tror det vore ett olyckligt misstag.
Historien har för länge sedan visat oss hur varningssignalerna ser ut. Vi vet att mobbning, utanförskap och psykisk ohälsa brukar vara några av dem.
Vi vet att förskrivningen av antidepressiv medicin till dagens svenska ungdomar ökar. Men vi vet också att piller aldrig kan bota ensamhet.
Och vilken annan hjälp finns det att få för unga människor som tröttnat på övergivna gråtnätter på sitt tonårsrum, på att bli utfrysta i skolan, och trakasserade på internet. Får unga människor någon vettig och tillräcklig hjälp från vuxenvärlden att hitta utvägar ur livsledan? Att få sina djupt mänskliga behov att bli sedda och bekräftade som människor uppfyllda?
Detta så centrala, men egentligen ganska enkla som vi är skyldiga våra unga – hur kan vi som civilisation tillåta oss att misslyckas med det?
I synnerhet när konsekvenserna kan bli så förödande.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 februari 2009
- mindre än två veckor efter att en skola i Eskilstuna drabbats av hotet om en skolskjutning