Låt kultursidorna existera på egna villkor

Om tidningarna vill behålla läsarnas förtroende måste de låta kulturavdelningarna finnas kvar – under egna existensvillkor. 

Det är inte mer än ett par år sedan Dagens Nyheter bestämde sig för att hårdbanta sin kulturredaktion. I veckan kom det drastiska beskedet att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel. Dessa är bara två av många exempel på att kulturmaterialet stympas när tidningarna ställs inför hårdnande besparingskrav. Kulturchef Martin Jönsson hävdar visserligen att SvD samtidigt ska satsa på kulturen. Men det är inget vidlyftigt antagande att kultursidorna blir färre när de nu får trängas med det övriga morgontidningsmaterialet.

Hur mäter då medieägare och tidningsledningar kulturens värde och existensberättigande om det är sådana här beslut de landar i? Mäts det utifrån antalet läsare per sida? Förmågan att generera annonsintäkter? Eller anser man på allvar att kulturjournalistiken håller på att spela ut sin roll?

Om man ser till den förflackning som skett av kultursidornas innehåll – om de ens längre får heta kultursidor – är det måhända begripligt att man kan landa i en sådan slutsats.
Kulturkritiken, en gång ansedd som en konstart i sig, har reducerats till torftig konsumentvägledning. Nyhetiseringen har flyttat fokus från analyserande reflektion till kortsiktigt aktualitetsfokus och det ängsliga sidoblickandet gör innehållet på olika tidningars kultursidor alltför likriktat. Redan där har man fjärmat sig från en av kulturjournalistikens kärnuppgifter: att belysa så många olika perspektiv som möjligt.

Återstår då bara att lägga ner kultursidorna? Ja, om man som tidning är beredd att frånsäga sig en aktiv roll i samhälls- och kulturdebatten, låta sig reduceras enbart till en kommersiell vara, och förlora läsarnas förtroende på köpet.

Men det spelar roll för ett samhälle att det finns ett intellektuellt samtal om kultur. Det bidrar till att förädla den, som Anders Mildner skriver i antologin Kulturjournalistikens gränser.

Och det finns andra förändringens vägar att gå. I stället för det likriktade Gemeinschaft som kulturjournalistiken blivit, och som Fredrik Pålsson beskriver i ovan nämnda bok, måste den på nytt få bli mer av Gesellschaft; en tummelplats för olika idéer och perspektiv.

Man måste också sluta vurma för det alltför förenklade. En del av innehållet i en tidning måste tillåtas vara krävande mot sina läsare, och i gengäld ge mättnad på djupet. Och det måste finnas utrymme att ge läsarna det de ännu inte vet att de efterfrågar. Man måste också våga gå mot strömmen. Tidningen Filter gjorde succé med långa reportage mitt i tabloidiseringens mest turbulenta tid när det hette att ingen längre orkar läsa långa texter. De hämtade något ur det svunna, tog fram det och stöpte om i ny form. Så måste kulturjournalistiken också våga göra.

Men framför allt måste den få lov att existera under sina egna villkor, få sina egna spelregler. Bara då får den förutsättningar att uppnå sin fulla potential.


Studieuppgift: Debattartikel 
Kulturjournalistik 
Malmö högskola