Jag hatar avsked. Särskilt att ta adjö av människor jag tycker om, men också av platser och av livskapitel som jag vet aldrig kommer tillbaka.
Samtidigt är jag av den livshungriga sort som hatar när livet står still, när allt går i samma hjulspår och varje dag är så förutsägbar som om man redan levt den.
Den där kombinationen är inte helt lyckad. Så gott som varje ny början börjar med ett slut, ett avsked av något slag. Och det är som att både vara en ledsen hund med blanka ögon som trofast vill hänga kvar vid det välbekanta - och samtidigt en travhäst, rastlöst trampande i sin spilta, ivrig att få sätta iväg.
Allra värst är det när man står just där i skarven. När sorgen är som störst och det där slutet är allt man ser. När man, trots all den där lusten till förändring bara vill skruva livet baklänges, tillbaka in i gårdagslivets skenbara trygghet.
Samtidigt vet man vad klockan är slagen. Vet att man inte kan leva livet baklänges, vet att jag heller aldrig skulle vilja.
Sedan är det just det där ögonblicket när avskedet är över. De där skälvande sekunderna alldeles efteråt när det nya faktiskt redan börjat men ännu inte har någon form. När ovissheten är som störst och det känns som om alla möjlighetsdörrar till framtiden står på vid gavel. Innan man bestämt vilka man vill stänga, vilka man vill lämna öppna som nödutgångar och vilka man vill träda in igenom.
Visst är det skrämmande, men det är ännu mera spännande. Livet som börjar om, ett blankt papper, friheten att välja ett helt annat kapitel än det föregående.
Och om man tänker efter – nog är det nästan alltid så att nya kapitel blir bättre än de föregående? Kanske inte genast, men i alla fall på sikt? Och att man kan se tillbaka efteråt och konstatera att jävligheterna egentligen bara var steg på vägen som hjälpte en att hamna rätt.
Nu är det i alla fall dags för det här livskapitlet att ta slut. Min tid med Folket, och min plats i den här spalten.
Två gånger har jag redan gett mig av för att pröva andra utmaningar, och kommit tillbaka igen. De gångerna var det med vetskapen att det jag stängt dörren om fanns kvar. Samma redaktion, samma vänner, allting nästan precis som jag lämnat det.
Men nu är det tredje gången gillt, och det jag lämnar kommer aldrig att bli sig likt igen. Aldrig mera nyhetsredaktion, den där härliga nerven som jag älskar så mycket.
Så nu väntar precis det där avskedet, det där outhärdliga som jag hatar. Och det är lika bra att inte dra ut på det, då blir det bara värre.
Tack, läsarna, för all respons! För uppmuntrande mejl, rara vykort och kluriga, kloka och kritiska kommentarer.
Det är få av dem som varit riktigt elaka. Men jag vill faktiskt tacka för dem också. Jag tror att de hjälpt till att göra mig mindre ömhudad, och det är inte så dumt för en journalist som gillar att gräva.
Nu är den här epoken slut. Och tänk i alla fall att det blir jag som får sista ordet! Det sista ordet i den sista spalten på den sista sidan någonsin i nyhetstidningen Folket.
Kanske ses vi i någon annan spalt någon gång?
Lev väl! Det tänker jag göra.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 september 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar