I vår trädgård härskar de stereotypa könsrollerna

”Man måste odla sin trädgård” skrev filosofen Voltaire.

Och så här års längtar jag verkligen efter att känna doften av fuktig, solvarm jord, dra fingrarna över nyutslagna klorofyllmättade bladverk, plantera, så frön och vattna?

Och en trädgård har jag alldeles utanför husknuten, som verkligen skulle behöva alla de där omsorgerna. Det är bara ett litet bekymmer. Två, om jag ska räkna in tidsbristen också.

Det är nämligen så att jag och min man aldrig kan bestämma oss för hur vår trädgård ska se ut. Inte så att vi saknar idéer, tvärtom. Problemet är att de ser så olika ut.

För trots att vi i andra sammanhang är ganska lika, så hamnar vi i fullständigt polariserade könsrollsstereotyper när det kommer just till vår trädgård. Det är både löjeväckande och skrattretande och allt annat än politiskt korrekt i tider som våra. Men estetiska preferenser är som de är. De ändrar man inte på så lätt.

Han har en förkärlek för det rätlinjiga, kantiga och tuktade, medan jag älskar de rundade formerna, det mjuka och blommiga. Han älskar kryptogamer och vill ha en trädgård i olika nyanser av grönt, medan jag längtar efter blommande växter i allsköns färger.

Men vi har upptäckt ett sätt att handskas med våra olikheter. Genom långsam tillvänjning av den anders idévärld och tankar, utan krav på omedelbar förändring lyckas vi ibland hitta nya lösningar som inte båda bara accepterar som motvilligt påtvingade förändringar för bevarande av husfriden, utan faktiskt som önskvärda från bådas håll.

Och möjligen är det en modell som går att tillämpa på inbitna könsrollsmönster också i största allmänhet?

I går såg jag den första gullvivan för året modigt sticka upp ur gräsmattan och kom att tänka på hur dessa små oskyldiga blommor triggade igång våra motsatta idévärldar för sådär ett år sedan.

Min man ville ta itu med vår oklippta gräsmatta, men jag ville njuta av alla de vackra gullvivorna tills de blommat färdigt. Ett tag lyckades jag hålla honom på halster. Sedan försökte jag plocka av så många blommor jag bara hann, innan gräsklipparen skulle fram ur vinterförvaringen.

Men till sist valde jag en annan strategi. I ett anfall av självironi totade jag ihop en pamflett för "Gullvivans vänner" och under parollen "Låt tusen blommor blomma" gick jag ut till min man vid gräsklipparen och försökte värva honom som stödmedlem i min påhittade förening. Det slutade med ett gott skratt åt våra olikheter, och jag tror till och med att jag fick ett litet symboliskt bidrag till min lilla kampanj plus en liten tidsfrist för mina älskade blommor.

Endera dagen får jag nog leta fram min lilla pamflett igen och hoppas att lite avväpnande självironisk humor gjuter olja på vågorna den här gången också.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 mars 2007