En tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse

En dag för några veckor sedan kom jag på en överförfriskad man med att stå och hänga mot min parkerade bil. Nu är min bil en synnerligen bedagad skönhet, men jag tycker ändå det är respektlöst att repa andras bilar. Därför bad jag mannen att flytta på sig.
Efter ytterligare ett par resultatlösa tillsägelser fick jag slutligen till sluddrigt svar: ”Å varriffrån kommer du då?”
Det händer nämligen att jag, som är född i Östergötland av en värmländsk mamma och en jämtländsk pappa, ibland tas för att vara av annan etnisk bakgrund än svensk. Jag råkar tycka att mörkt hår är vackert, så jag färgar gärna mitt ett par nyanser mörkare. Jag tror det är förklaringen.
Det här ger mig en ovärderlig, om än nedslående inblick i hur man kan bli bemött i det här landet om man har, eller förmodas ha annan etnisk bakgrund.
Mannen som hängt på min bil ansåg alltså att min härkomst var relevant i sammanhanget. Men hur? Behövde han lyssna mindre på mig om jag inte var så kallat svensk? Hade jag med min bakgrund mindre rätt att överhuvudtaget yttra mig? Eller vad farao menade han egentligen? Jag fick aldrig veta, eftersom jag slängde mig i bilen och brände iväg därifrån med högt buret huvud utan att besvara hans fråga.

Men visst är det väl osannolikt att vi fortfarande år 2007 lever i ett land där möjligheten att få ett respektfullt bemötande är avhängigt av vilken geografisk plats ens mor råkade befinna sig på just när man föddes. Och visst är det sjukt att rättsäkerhet och möjligheter att få jobb bestäms av hur ens efternamn klingar.
Och som om livet inte var tillräckligt svårt ändå, så tvingas människor bygga hela sin tillvaro som ett slags försvarstal. Allt för att undgå att bli påklistrade vår kulturs korkade fördomar.
Jag intervjuade en gång en nybliven svensk medborgare, och utan att jag ens frågat försäkrade han med eftertryck ”Jo, jag HAR ett jobb!” Ett decennium i Sverige hade lärt honom vikten av den sortens försvar för sin blotta existens.
En annan gång stod jag inne i min lokala videobutik mitt i en grupp ungdomar av annan härkomst. ”Damerna först!” sa en av dem gentilt till mig, och en annan önskade mig trevlig kväll när jag skulle gå. Samtidigt som det gjorde mig glad blev jag också beklämd. Varför ska de här ungdomarna känna press på sig att vara trevligare än vad svenska ungdomar någonsin skulle komma på idén att vara?

Nej, det är naturligtvis helt orimligt att det ska vara mera tillåtet att vara sur och trött, göra misstag eller ge kritik om man är född i Säffle, Markaryd eller Hudiksvall än om man råkar komma från Mogadishu, Teheran eller Ulan Bator. Ändå verkar det finnas en massa sådana oskrivna lagar.
Det var kanske just en sådan oskriven lag jag trotsade den där dagen på parkeringen.
Och även om mannen vid bilen inte var den värsta jag träffat i sitt slag, så gav han mig ändå en tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse...

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2007