Den svåra konsten att släppa taget

Jag vet att det är den naturligaste sak i världen. Men det hjälps inte. Jag vill fortfarande inte riktigt acceptera att de två härliga grabbar som delar mina dagar snart ska bygga sina egna liv, på egen hand, och någon annanstans än här under samma tak som jag.
Inte så att de börjat packa väskorna ännu. Men de är båda i den ålder då den sortens planer kan dyka upp. Och jag måste börja göra mig beredd. Hur man nu bär sig åt.
I och för sig brukar väl de första flygförsöken ofta resultera i lika många gemensamma söndagsmiddagar som tidigare och lika mycket smutstvätt. I alla fall var det så för mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Utflugna barn brukar ju liksom inte försvinna. Man har dem ju kvar, bara på ett nytt sätt än förut.
Men det är just det där. Att en epok ska ta slut och övergå i något annat, att livet aldrig mera ska bli så som nu. Hur mycket huvudet än kan förstå det, så är det någonting i magtrakten som gör uppror. Även om jag inte pratar högt om det. Eller har några planer på att sätta mig till motvärn när den dagen kommer.
Det är två saker som gör det extra svårt att släppa taget. Det ena är min livliga fantasi, på gott och ont. Det andra är att jag har beskyddarinstinkter som påminner inte så lite om en hönsmammas. Sådant får man förstås undertrycka när ens barn passerat myndighetsåldern. Den sortens pinsamheter skulle annars lätt kunna påskynda just det där jag helst vill undvika ett tag till.
Men jag kom på det ultimata sättet att handskas med det där. Vi utökade familjen med en kattunge. En charmig och kavat kattkille som jag så lämpligt kunde överföra all min hönsighet och jönsighet på. En liten parvel som aldrig försvann långt utanför dörren, innan han stod utanför och krafsade och längtade in till mina slösande omsorger igen.
När grabbarna skulle ut en kväll kunde jag utan alltför tillkämpad bekymmerslöshet önska dem en trevlig kväll, med kamratliga klappar på ryggen, men utan påföljande orosundringar och moderligt daltande. Och när de gått kunde jag istället kasta mig över kattpojken med kramar och pussar och förmaningar att akta sig för farligheter på sin korta promenad runt huset.
Det var bara ett problem med det där. Kattpojkar blir stora väldigt fort. Och nu springer min tonåriga kattkille ute hela nätterna, kommer hem tilltufsad efter gängslagsmål i parken och efter att ha gjort kattflickorna i området på smällen. Han passar inga mattider, struntar i mina moderliga omsorger och kunde inte bry sig mindre om mina oroliga förmaningar.
Och nu, när ungarna ska ut en kväll får jag plötsligt hålla i mig för att inte springa efter och fråga om de har mössa, varmt på fötterna och pengar på mobilen.
Där rök min ultimata strategi.
Fast det förstås… Min kattkilles kärleksaffärer ger kanske upphov till en ny liten krabat som jag kunde oroa mig för? Och när även den vuxit till sig – då kanske också jag har lärt mig den svåra konsten att släppa taget.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 februari 2010