Öppna valmöjligheter - och snäva ramar

– Vaddå, spelar din mamma i ett band, sa du? En mamma kan väl inte spela i ett band?
- Jo, min mamma gör det.
– Vad spelar hon då?
– Dragspel. I ett punkband.

Det där lilla samtalet mellan en av mina grabbar och en tjejkompis till honom fick jag mig återgivet nyligen. Mamman ifråga råkar alltså vara jag. Och jag gillar verkligen det där – att få medverka till att kullkasta förutfattade meningar och spränga begränsade synsätt.
Det behöver inte vara någon annans. Det kan lika gärna vara dammiga gamla fördomar som jag själv gått omkring och släpat på, halvt omedvetet, och som jag kommer på idén att ompröva.

Men den här gången var det alltså en ung tjejs charmigt aningslösa inställning som jag fick ställa på huvudet. Och hon gick faktiskt ifrån det där samtalet med den nya insikten att mammor har fler valmöjligheter i livet än hon tidigare trott. Och sånt tycker jag känns bra. Om hon sedan drog slutsatsen att också hon själv har en massa oanade valmöjligheter så är det förstås ännu bättre.

Det finns så många sorgligt snäva åsikter om vad man kan och inte kan göra om man har en viss ålder, livssituation eller roll i livet. Åsikter som får människor att avhålla sig från att följa även de anspråkslösaste av sina drömmar.
Jag vet, för jag har gjort det själv. För att slippa betala priset av att bli begapad, förhånad och löjliggjord, för att slippa bli sedd som alltför udda, eller till och med bli en eller annan relation fattigare.

Men det har jag slutat med numera. Jag brukar tänka att jag är precis så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en aning. Att jag är en sådan mamma, och människa, som jag skulle vara om jag inte kände till alla de där konstiga förväntningarna. Och därmed kan jag slinka ur de där begränsningarnas förrädiska nät, vara som jag vill och ägna mig åt det som ligger mitt hjärta närmast.

Det funkar faktiskt. Och livet har på det sättet blivit bra mycket roligare än det var innan. Även om det kostar också. Men de som eventuellt har invändningar är väl de som själva är allra mest begränsade, tänker jag. Och de relationer man eventuellt förlorar på att vara sig själv är ändå sådana man aldrig saknar efteråt.

Numera kan man förstås också skaffa sig ett alter ego på internet någonstans. En avatar i Second Life, eller en hel liten familj i Sims. Och så kan man lägga dyrbar tid och energi på att få dem att vara tillfreds i sina konstgjort perfekta låtsasliv. Låta dem leva ut ens egna drömmar och pröva det där man inte själv vet om man vågar. Garanterat riskfritt och konsekvenslöst.

Om man gör det som ett genrep för det verkliga livet, så är det väl helt okej. Men jag tycker det är outhärdligt sorgligt om man gör det i stället för att leva.

Vi är inte så fria som vi skulle önska – det är sant. Men i ärlighetens namn har vi inte heller så få valmöjligheter som vi ibland luras att tro.
Möjligheter har kanske sitt pris – men att avstå från dem är inte gratis det heller.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2010