Häromdagen råkade jag i ett anfall av träningsiver haspla ur mig till min yngsta son att jag tyckte han skulle bli min personliga tränare. I dessa tider ska ju snart sagt varje person med självaktning ha en sådan.
Han axlade dock uppgiften med ett större allvar än jag hade tänkt mig. Och sedan dess har han beordrat mig ut både på löparturer i skogen och simturer i sjön, och påmint mig om att duktigt göra mina situps utan att fuska.
Kanske är det för tidigt att rekommendera andra till samma tilltag – jag har ju inte sett slutet på det ännu. Men faktum är att jag mår som en drottning redan efter några dagar. Och så länge min ihärdiga tränare gör sin mor sällskap under träningspassen så har vi riktigt roligt också!
Och att hoppa av – nej, jag vill inte ens tänka på vilka gliringar det skulle föranleda hemma vid köksbordet. Nu får jag ta skeden i vacker hand och följa det gamla talesättet: Den som gett sig leken på, den får också leken tåla!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 juli 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar