En ny tillvaro väntar kattpojken

Det var en helt vanlig torsdagskväll. Någon i familjen hade funnit kattpojken jamande vid dörren och släppt ut honom som vi brukar. Efteråt minns ingen av oss vem. När det är jag som släpper ut honom brukar jag oftast klappa om honom lite extra och på hönsmammors vis säga åt honom att vara rädd om sig. Ibland står jag kvar och tittar efter honom när han ger sig iväg med kavata steg nedför trädgårdsgången och försvinner ut genom hålet i trädgårdshäcken. Men inte just den här gången.

Det blev morgon och kattpojken kom inte tillbaka. Det blev kväll igen, och han var fortfarande borta. Jag gick ut och ropade försiktigt i den vårgröna tystnaden. Lockade genom att skaka påsen med kattskorpor. Men utan minsta livstecken till svar.

Det blev morgon på nytt, men ingen katt stod utanför och jamade uppfordrande för att få mig ur sängen och redo att betjäna honom med frukost. Och nu började jag misströsta på allvar.

Vi har haft katter förr, men just den här har vunnit våra hjärtan på ett alldeles särskilt sätt, med sina tokiga upptåg, sin säregna charm och sin översvallande kärvänlighet. Och jag hade inte trott att våra vägar skulle skiljas så snart. Det var helt enkelt inte tid för det ännu. Och en tilltagande uppgivenhet och sorg blandade sig med ilska över sakernas tillstånd, över den där känslan av maktlöshet som är det värsta jag vet.

Dagarna gick och trädgården förblev ödslig och tom. Ingen smäcker kattsilhuett gled ner från taket och ut på det sluttande altanräcket i ett gastkramande balansnummer. Ingen skugga rörde sig uppe i plommonträdets grenverk. Och ingen sömnig pälsboll vilade i trädgårdsmöblernas mjuka dynor.

Varje kväll sa vi till varandra att han nog skulle komma i morgon i alla fall. Och varje gång vi varit ute tog vi för vana att titta utanför köksdörren, i fall han ändå på något mirakulöst sätt skulle vara där. Egentligen hade vi nog redan gett upp hoppet, fast ingen av oss ville säga det högt.

Men så en kväll när någon av oss öppnat altandörren slank plötsligt den där lilla välbekanta skuggan som en vålnad över tröskeln. Och han var verkligen en skugga av sitt forna jag: Avmagrad, smutsig och tilltufsad, med ett rivsår över nosen, en lukt av källare i pälsen och med målarfärg på svansen. Men han var tillbaka, efter nio oändligt långa dygn! Och jag undrar om han inte närapå förbrukat lika många liv också under den tiden.

Likt Tomtebobarnen i sagan fick han både belöning och straff efteråt. Extra stora och lyxiga matportioner – och så en tid hos doktorn för att bli kastrerad.

För nu väntar en alldeles ny tillvaro för vår fyrfotavän. Kattpojken är nämligen ingen pojke längre. Han har blivit kattpappa, och om bara några veckor ska hans ljuvliga lilla ulltuss till dotter flytta hem till oss.

Då är det slut med uteliv och spring på kvällarna. Han får ta pappaledigt och se efter sitt lilla yrväder till tös i stället. Men hon är synnerligen tuff för sin storlek och har redan fräst åt sin pappa en gång. Så om den nya tillvaron verkligen blir så mycket lugnare för honom – det återstår att se.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 juni 2010