Därför stänger jag av Idol

Häromkvällen råkade jag hamna framför tv:n när Idol pågick som bäst. Och jag fastnade, så som jag gjort av och till under åren som programmet pågått.

Det är något med deltagarnas framåtanda och vilja att följa sina drömmar som gör mig varm. Juryns elaka påhopp, som tycks vara kärnan i programidén, ger mig däremot ont i magen. Ändå tror jag inte, som en forskare nyligen påstått, att ungdomar förråats på grund av tv-program som Idol. Jag tror snarare att programmet blivit populärt just genom att jargongen svarar mot ett förråande som folk känner igen från verkligheten. Men i vilket fall som helst gör den mig illa berörd – särskilt när den riktas mot så unga människor.

Men det är en annan sak som oroar mig med Idol också. Nämligen vad programmet kommer att göra med svenskt musikliv i längden.

När jag tänker på musiker som jag håller högt här i världen, så är jag oerhört glad och tacksam över att det inte fanns något Idol när de tog sina första stapplande kliv i musikkarriären.

För vad hade hänt om en ung blyg och långhårig Lasse Winnerbäck med bräcklig självkänsla ställt sig framför en Idoljury? Troligen hade hans musikkarriär stendött efter ett yttrande i stil med: ”Gå och klipp dig, du ser ju för jävlig ut! Du kommer aldrig att bli någon Idol”.

Och vad hade hänt om en ung Jocke Berg hade ställt sig där? Ja, eftersom han knappast hade förmått sjunga pojkbandspop eller soulhits med den rätta slätstrukenheten, så hade juryn troligen sågat honom innan han ens hunnit säga ”Kent”.

Och tänk om skygga men geniala Stina Nordenstam, som enligt mig är något av det största som svenskt musikliv sett, hade satt sin fot i Idol – nej, jag vågar knappt tänka på hur de skulle ha gjort ner henne med kommentarer som att ”Du måste ta för dig mer på scenen, du ser ju skittråkig ut, kan du inte dansa lite” eller något annat i samma stil.

Det är inget fel på Idol. Eftersom det har både deltagare och tv-publik så fyller det uppenbarligen sitt syfte – att vara tv som säljer.

Felet är om folk börjar tro att Idol bryr sig om svenskt musikliv, eller om unga människors framtidsdrömmar. Om unga musikaliska begåvningar leds att tro att Idol är svenskt musikliv och juryns ord lag även utanför tv-studion.

Och det är därför jag nog kommer att stänga av Idol i fortsättningen. Jag vill inte att Idol ska bli den enda vägen till en musikkarriär.

Jag vill inte ha ett musikutbud som filtrerats genom en Idoljurys begränsade spektrum. Och jag vill inte att morgondagens egensinniga och storslagna musikgenier går förlorade i ett programformat där själva idén är att såga allt som sticker utanför ramarna. En form som inte rymmer vare sig originalitet eller genialitet. Och som skiter i hur många unga sköra drömmar som krossas mellan kval och final.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 oktober 2010