Att längta efter hemlängtan

Jag har aldrig hemlängtan. Kanske för att jag alltid har så lätt att känna mig hemma just där jag för tillfället befinner mig.

När jag är ute och reser brukar hemkänslan infinna sig så snart jag fått stänga en dörr om mig, provligga sängen och lägga min skrivbok och någon läsefrukt på sängbordet intill. Och där den där boken ligger – där är mitt hem tills vidare. Därifrån gör jag mina utfärder i det nya och främmande, och dit återvänder jag när tröttheten sätter stopp för fler strapatser.

Och så är det sommarstugan, som är lika mycket hemma som mitt riktiga hem. Nästan mer, eftersom mina fötter trampat här ända sedan de var i storlek 21ungefär.
Men hemkänslan här handlar mer om det som finns runt omkring. Varje träd och buske som jag känner så väl. Paddan under trappan, koltrasten i höga granen och snoken under bryggan.

Om jag någon gång längtar så är det inte hem i sig. Utan till människor jag tycker om, eller katter, eller musikinstrument…
Men förvånansvärt sällan har jag saknat min dator när jag varit ifrån den. Och fast jag haft den med mig på flera strapatser har den bortglömd fått stanna i sin väska.

Jag längtar efter att någon gång verkligen känna hemlängtan. Framför allt för att det först skulle förutsätta en resa till något väldigt avlägset resmål. Någonstans där jag skulle stanna länge…


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 31 juli 2009