Min pinsamma hemlighet

Det har varit min länge bevarade hemlighet. Något som bara mina närmaste känt till. Det har ju inte varit riktigt accepterat. En del har nog tyckt att det är löjeväckande, eller rentav skrattretande.
Lite märkligt är det ju att det ska väcka sådana känslor. Det är ju ändå något som jag aldrig visar utanför hemmets fyra väggar.
Men de senaste åren har attityderna ändrats. Det är allt fler som öppet bekänner sig till detsamma som jag. Och det är inte längre något man ser ner på, eller betraktar som pinsamt eller udda. Tvärtom har det faktiskt rentav blivit trendigt numera.
Därför vågar jag berätta: Jag handarbetar! Så ligger det till. Jag stickar - tröjor, vantar, raggsockor. Och virkar. Koftor som jag själv hittar på mönster till, med mer eller mindre lyckat resultat. Jag har också knåpat ihop en gardin i spetsvirkning till utedasset på landet. Och en gång, när det kliade i fingrarna riktigt ordentligt men jag inte hade material till något annat, blev det till och med spetsvirkade hyllremsor till min matkällare. Men det är nästan i pinsammaste laget att berätta, trots allt.
Jag har kommit på att den här sortens knåpande med händerna är ett oslagbart sätt att rensa huvudet när det hopar sig för mycket där. Tankarna har en förmåga att fara omkring på ett alldeles speciellt sätt över en stickning. De kommer och går, utan att göra så mycket väsen av sig. Sorterar sig, lägger sig tillrätta i ett lugn, men ändå med det viktigaste överst.
Numera hör man allt oftare det lilla ordet ”mindfulness” – medveten uppmärksamhet, som det oftast brukar översättas. Något man ska ägna sig åt så ofta man kommer åt, för att minska stress, må bättre och bli lyckligare. Och handarbete måste vara den ultimata metoden – i alla fall i de partier när man inte behöver räkna maskor, pilla med mönstervirkning eller hålla reda på avmaskningsvarv.
Och österländska gurus och buddhistmunkar får säga vad de vill – handarbete har den fördelen att man utöver det eftertraktade välmåendet också får en tröja, en halsduk eller vad det nu är, som bonus. För oss resultatinriktade västerlänningar tror jag mer på en sådan metod att nå inre frid.
Handarbete är också ett underbart sätt att knyta an till historien. När jag sitter med ett riktigt knepigt virkmönster kan jag drabbas av en sådan förundran över den nedärvda kunskap som handarbete är. Någonstans i en enslig stuga har någon för länge sedan klurat ut hela den här tekniken: hur man ska virka knottror, flätor, hålmönster och spetsar. Geniala små vardagsuppfinningar som aldrig genererat vare sig priser eller ära till sina upphovskvinnor.
En sorgligt förbisedd kunskap som jag är glad att vi äntligen håller på att ta till heders.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 september 2009