Jag går om dagarna och fryser i tunna sommarkläder, sitter utomhus och läser i de sista solstrålarna på kvällarna fast skinnet knottrar sig på armarna, låter altandörren stå öppen och vägrar ta på mig strumpor fast det drar kallt längs golvet.
Jag tänker inte låta mig besegras, inte riktigt än.
Det är lite sommar kvar, intalar jag mig. Och genom att envisas tror jag mig kunna beveka den att stanna, bara lite, lite till. Den blev ju så kort, den här gången också.
Tänk om man kunde konservera den allra vackraste sommardagen, så starkt i minnet att man kan känna doften av den – för att sedan kunna ta fram den under dagar då vintern känns som mest ändlös och tröstlös. En sådan där tidig krispig vintermorgon när frosten på bilrutorna har naglat sig fast så hårt att man får bita ihop tänderna när man tar i med skrapan, för att inte rysa i hela kroppen av det gnissliga ljudet.
Nästa dag det kommer en sådan dag vill jag vara beredd.
Med sommarens vackraste dag bevarad i varje sinne.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar