Anna Anka är en gås

Häromkvällen när jag satt vid middagsbordet och tvekade över ämnet för den här veckans krönika hasplade jag ur mig en undran till mina tonårssöner. Vad skulle de vilja fylla ett sånt här spaltutrymme med, om de hade chansen? Vilka frågor skulle de tycka vara de mest angelägna att ta upp?
”De största problemen i samhället i dag är ytligheten och dumheten” sa den ena. ”Samhället styrs av IQ-befriade bimbofjortisar och brats. I alla fall är det bara de som syns i medierna", sa den andra.
Så nu överger jag mitt eget tilltänkta krönikeämne och griper mig an deras i stället.

Och inte behöver man leta särskilt länge för att hitta exempel på vad de menar. En uppsjö av ytliga tv-program, bloggare som trots att de undviker varje viktigt ämne lyckas locka tusentals besökare, unga tjejer som flashar brösten i webbcamen för att få uppmärksamhet. Yta, yta och åter yta.
”Det finns fan inga personer under 20 i Sverige i dag som är smarta”, klagade en av sönerna en annan gång nyligen när vi diskuterade skola och kunskapsinhämtning vid samma middagsbord.
Jag hoppas det inte är riktigt så illa, men om jag får göra tillägget "och som får utrymme i de stora medierna" så är jag böjd att hålla med. Intelligens är en bristvara i utbudet. Allra helst när det gäller förebilder för unga tjejer. För var har Paris Hilton, Lindsey Lohan, Blondinbella eller Ebba von Sydow att erbjuda unga tjejer i form av kunskap, som de kan få ut någon verklig nytta eller livskvalitet av?
Ja, om man siktar på att bli en Anna Anka är det förstås viktig kunskap alltihop. Jag ramlade ner i tv-soffan mitt i det där eländiga programmet, och blev liksom tvungen att se det till slut. I pur häpnad.
Anna Anka är en gås. Jag tycker synd om henne. Och jag undrar: Om man utför sexuella tjänster, accepterar fångenskap och att vara en vandrande serviceinrättning i utbyte mot ett vigselbevis och ett guld-VISA med unlimited credit – är man inte i själva verket prostituerad då? Från min horisont har jag svårt att se någon annan logik.
Men jag är faktiskt tacksam över tv-satsningen i fråga. För det finns ett hopp, och det är att dumheten till sist blir så dum så att till och med de allra dummaste får nog. Och med Hollywoodfruarna tror jag faktiskt att den gränsen överskreds.

Jag undrar ibland om det finns en strategi bakom ytligheten och dumheten. Att man fyller de stora medierna med så mycket icke-information i hopp om att människor till sist tror att det är det enda som finns, och slutar fråga efter den riktiga informationen. Den som skulle få folk att tänka själva, ifrågasätta det rådande, och faktiskt förändra samhället.
Min största tröst är att jag fortfarande har ungdomar vid mitt middagsbord som inte slutat ropa efter den.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 september