En bräcklig samhällsgrund

Finanskris, börsras, bankkris... De mest uttjatade orden i medierna just nu.
Och ändå tänker jag också uppehålla mig vid dem här på mitt spaltutrymme.
Jag hyser onekligen blandade känslor för allt det som pågår just nu. Oro för
vad det kommer att kosta alla de människor som inte har något medansvar för
det vi hamnat i. Som aldrig spekulerat på börsen, som punktligt betalat sina
låneskulder, men som kommer att förlora jobb, besparingar, pensionskapital,
hus, hem... Och oro för vad det kommer att kosta oss allihop när vi nu
plötsligt verkar ha strukit ordet klimatkris ur vokabulären. Vem vågar
föreslå klimatåtgärder när hela världen håller på att gå bankrutt?

Men ännu mer känner jag mig cyniskt resignerad, för egentligen visste vi väl
hela tiden att det här skulle komma förr eller senare? Jag menar, redan 1929
hade vi alla fakta på bordet för att inse att det här med börsspekulation är
en minst sagt bräcklig samhällsgrund. Det enda man borde förvånas över är
att inte världsledare för länge sedan bakat ihop ett vettigt krispaket för
den här eventualiteten, i stället för de halsstarriga panikåtgärder man
tvingas ta till nu. Som om det skulle lindra börsoron att man ändrar
spelreglerna från timme till timme?

Men mest av allt blir jag förbannad över att nästan hela vår
jordecivilisation passivt låtit så skrämmande mycket makt falla i händerna
på finansvalpar som inte ser i vidare perspektiv än till sin egen
aktieportfölj, som inte följer några andra lagar än Mammons ¬ och framför
allt, som ingen av oss vanliga dödliga varit med och i demokratisk ordning
valt att ge den makten. Och det gör mig också ordentligt arg att de
ansvarslösa bankdirektörer som är den här krisens stora skurkar säkerligen
inte är de som kommer att få lida mest för den.

Är det inte förresten lite märkligt, det här med aktiespekulation. Det
handlar ju aldrig om reella, solida värden. Det är en handel med
förväntningar, rädslor, önsketänkande, drömmar, farhågor... Luftslott, helt
enkelt. Och på den grunden har vi lagt en hel civilisation. Undra på att det
blir ostadigt under fötterna...

Och en annan sak jag har tänkt på: Varför hör man alltid sådana där
skentrevliga ekonomirådgivare sitta i tv och uppmana småspararna att ²ha is
i magen² och låta sina pengar stå kvar på börsen när allt är på väg åt
helsike? Kunde de inte uppmana storfräsarna på börsen att göra det i
stället, om det nu är så klokt och fördelaktigt? Då skulle vi ju inte ha
några börsras alls!

Själv har jag inga förlorade aktieposter att gråta över. Utom
pensionsbesparingarna förstås. Men jag får väl lita till att nöden föder
kreativa lösningar på ålderns höst. Om det nu blir en sådan.
Just nu ser det inte alltför lovande ut. Det är som att vi går balansgång
mellan två avgrunder. Finanskris och klimatkris. Frågan är väl egentligen
bara åt vilket håll det lutar brantast?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2008